Dags att göra dumma saker.
It's like a man's best party only happens when he dies
Farväl morfar.
Var på min första begravning igår. Morfars. Min älskade, älskade morfars begravning.
Dock var det inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt mig att det skulle vara. Men ack vad ont det gör när man tänker på att man aldrig kommer få se honom igen. Aldrig mer de stora björnkramarna eller glädjetårarna när man kommer och hälsar på. Bara minnen kvar att bevara.
Jag saknar honom så.
Rakastan sinua isoisä.
Sitten, nyt ja ikuisesti.
♥
Little red shoes.
Payback is a bitch.
I love you, do you love me?
Du ser på mig vännen som om jag gjort något fel.
(Klicka på bilden.)
Nae, är det jul nu igen?
De flesta tycker väl att julen är mysig, och jag är väl en av dem. Men sen finns det ju ganska mycket som hör till jultraditionen. Eller ja, alla familjer har ju sina egna traditioner.
Vi har en i min familj. Eller ja egentligen är det ju mamma bara. Och egentligen är det inte ens någon tradition.
Jag talar om julpyntet.
Min mamma ÄLSKAR att julpynta. Och därför varje år före första advent är det dags att börja pynta. Nu snackar vi inte om en kartong eller så. Skulle nog inte överdriva om jag säger att vi har femton olika kartonger fyllda med pynt.
Jag nöjer mig med röda gardiner och mina julstjärnor i fönstrena.
Sen får de tammefan vara bra.
Nattens längtan från Lookbook.nu
When you start to miss me, just remember, I didn't run away, I didn't even walk.. you let me go.
Fact #1
Mina föräldrar fick ett freak till dotter.
Ismen
Ett dunkande ljud utan innebörd
Visst är det konstiga saker vi brinner för
Hur har det blivit så?
Mina föräldrar fick ett freak till son
Världen runt visst är det skumt att något helt meninglöst kan vara värdefullt
Men det är min filosofi
Jag finner logik i min idioti
Lever som freak för att livet är kort och jag lider med folk som inte brinner för nått
Du längtar och letar och kämpar och knegar och sliter ett år för en vecka på Kreta
Vafan är det värt stackars svenne
Vill inte vara del av ditt maktsamhälle
Nej fuck you plockar dina kantareller för jag skiter i välfärd och rappar hellre så
Freak ni kan se mig som en komedi som är
Freak jag kan bara leva som en fri som är freak
Alla ser väl hur det kommer bli för
Jag kan bara leva som ett freak
Alla dom man ser på TV
Jag kan bara leva som ett freak
Alla dom man ser på löpet för ju mer man är freak desto fler som köper
Ett freak som aldrig skulle sluta rappa för en sedelbunt
Ett freak är någon som gör det dom finner meningsfullt
Lever som outsiders och letar oss fram och skulle hellre dö med heder än att leva med skam
Eller hur?
Hörrö du
Du kan kalla mig freak för det är det jag förvandlas till om någon langar ett beat
Vandrar min egna stil, fuck 9 till 5
Det är bara så jag kan beskriva mig själv
Skriver till dig som sitter själv vid din lägereld och känner att du säljer själen till jävulen
Samma skit som era vanliga liv
Bara freaket i mig som har slagit sig fri
Flera tusen dagars slit som har tagit oss hit
Kanske mest skitsnack men bra jävla skit
Tar tid snart är det vi lämnar mitt liv för att vara ett freak
Aldrig sett på maken till svin
Men vi träffa' nåra' snubbar som gav oss en deal
Och dom gav oss nångting mer än musik
Ett alternativ att få leva som freak
Freak ni kan se mig som en komedi som är
Freak jag kan bara leva som en fri som är freak
Alla ser väl hur det kommer bli för
Jag kan bara leva som ett freak
Alla dom man ser på TV
Jag kan bara leva som ett freak
Alla dom man ser på löpet för ju mer man är freak desto fler som köper
Stod i overkligheten men jag vaknade till
Vill lägga all min tid på att fylla bladen med rim
Lägga rader på beats sån skit som vi lever för
Torrt leverbröd men bättre än att leva död
Be en bön för jag hatar dig än
Kommer aldrig nånsin känna att jag vill vara din vän
Vad är dig själv
Vad va stämplad som freak
Kommer ändå aldrig veta hur det känns å va freak
Freak ni kan se mig som en komedi som är
Freak jag kan bara leva som en fri som är freak
Alla ser väl hur det kommer bli för
Jag kan bara leva som ett freak
Alla dom man ser på TV
Jag kan bara leva som ett freak
Alla dom man ser på löpet för ju mer man är freak desto fler som köper
Oh, I'm in love.
Varför föddes jag inte kort?
Så bara skippa skitsnacket, mmkey?
Björnfitta & mikronfonkåt.
Con te partirè
Lovely Tshirts.
Jag åkte in till stan på jakt efter en klänning. Hittade klänningen. Dock såg jag ut att väga 30 kg mer än vad jag gör med den på. Så den var byebye. Istället får två underbara tishor följa med mig hem. Bland annat denna skönheten. Jag har fått dille på ugglor nu. Grymt tuffa djur!
Den andra tishan är vit och har texten
'My secret
I kissed a vampire and
i liked it'
på den.
Båda är inskaffade på gina tricot för 99 kronor stycket.
Finns massor med snygga andra tryck också
Jag vet ju vad som kommer stå på min önskelista i jul!
Dress me up.
Hold on, if you feel like letting go.
Looping the voice.
Denna snubben är så sjukt grym. Alla ljud gör han själv med sin egen mun. Ja okej, han får ju lite hjälp av sin elektriska utrustning. Men ändå!
Fett grym.
Where's the summer?
Vill ha värme och vara brun igen!
Allt enbart för att slippa vara ensam.
Jag har spenderat timmar på tåg, bussar och tunnelbana. Genom fönstren har jag sett landskap övergå från stad till landet med gröna hagar och betande kor för att sedan återigen återgå till stadens morlande brus.
Jag har sett många farväl men om ännu fler välkomnanden. Gråtanden, kramar, kyssar och allt som hör där till. Men jag åker ensam. Utan något särskilt farväl och alltid utan välkomnande. Men det är väl okey. Ibland tänker jag på det, men oftast inte alls.
När jag färdas med mitt tåg har mitt hjärtas slag förändrats till det dova du-dunket från tågens räls. Som om allting bara försvann för några timmar. Tiden existerade inte. Inte heller problemen man lämnade bakom sig eller de man var på väg för att möta. Ingenting sådant fanns. Det var bara jag, tåget och en massa främlingar med okända mål.
Ett mål som kanske hem till en familj eller till sin älskade som står och väntar på perrongen när de kommer fram. Eller kanske är det enda som väntar dem en tom lägenhet med blommor som har vissnat för att ingen har kommit ihåg att vattna dem.
Vi packar våra väskor, köper våra biljetter och reser långa vägar då och då.
Inte bara för att ta oss från punkt A till punkt B.
Ibland är det enbart för att slippa vara ensam.
Han kommer in med hjärtat fyllt av hål.
(Klicka på bilden för en av de finaste låtarna just nu.)
En poets fotspår
Jag tar av mig min kaptensrock och hänger upp den tillsammans med mina vantar i den gamla foaljén. Det är då det händer. Från min vänstra sida kommer han gående. Ingen mindre än Birro himself.
Snacka om att jag blev starstrucked. Fick upprepa i mitt huvud att inte stirra. Men hur skulle jag kunna låta bli.
Mina ögon skulle väl vid den tidpunkten kunna liknas med ett par tefat. Hela tiden försökte jag sluta att stirra. Han är ju människa precis som alla oss andra. Sen går han tillbaka backstage och jag blev helt skakis. Helt sjukt.
En halvtimme senare så börjar själva showen. "Att leva och dö som Joe Strummer".
Var jag inte betagen av göteborgare, poeter och munspel innan. Då blev jag det nu. Herregud.
De följande 110 minuterna vill jag nog påstå är bland de bästa i mitt liv.
Känslan, orden och stämningen.
Under hela föreställningen känner jag för att gråta för att allting var så vackert. Såklart gör jag ju inte det.
Men när han berättar om sin döfödda son Dante, då är det fan inte långt ifrån att det brister för mig. Förstår inte hur något så tragiskt kan låta så vackert. Men jag antar att det är det som signalerar en bra poet.
Efteråt är det boksignering. Man kan köpa boken med samma namn som showen och få den signerad. Jag hade inga pengar med mig, men jag tänkte tammefan inte missa att få en autograf av honom. Så jag kommer på den briljanta idéen att han ska få signera min biljett.
Många minuter senare i en kö som inte ens är en kö. Det är en klump av människor som viftar med sina pengar och trycker sig framåt. Obehaglig känsla. Men sen står jag där. Framme vid bordet. På andra sidan står han och signerar. Sedan tittar han upp på mig och jag räcker fram min biljett och frågar om han kan signerar den.
Då fick jag en underbar reaktion. Han tar biljetten och säger "Oh, detta är fan stort".
Sen krafsar han ner sitt namn på min biljett och gör mig till en lycklig flicka.
Den fortsatta kvällen plågar jag min far med prat om hur underbart det var. Hur underbar han var.
Jag talade poetiskt hela kvällen. Formulerade mig vackrare än vanligt. Tillochmed mina tankar gick i poetrins språk.
För jag drömmer, hoppas, och tänker att någon gång. Någon gång om några år så är det jag som står där.
Reser runt och talar för människor som sitter och verkligen lyssnar. Och kanske, kanske så sitter det någon ung människa i publiken som blir så inspirerad att den tar tag i sina skrivar drömmar och följer mina, Marcus och alla andra poeters fotspår.
Tough love.
Käre lilla pappa.
Är helt slut nu. Sova två timmar natten före och sen ställa sig och laga trerätters det är fan en prestation!
Jag borde få nobelpriset..
Förrätt: Fyllda champinioner invirade i lufttorkad skinka
Varmrätt: Hemgjorda pommes frites, friterade räkor och vitlökssås.
Efterrätt: Limepannacotta med choklad.
Att leva och dö som Joe Strummer
Jag är så jäääävla glad. Ikväll så kommer det bli så bra.
Jag ska se en av mina största förebilder live! Jag ska se Marcus Birro.
Förväntan ligger på topp, och den blev ju inte mindre efter detta klipp.
Och jag lider av det klassiska dilemmat att inte veta vad man ska ha på sig.
Hjälp!?
Vet du vem jag är nu, om du inte visste vem jag var då.
Jag gick med på att vi skulle träffas
på vårt café inne i stan.
Det var ju faktiskt några månader sen nu.
En kall november eftermiddag satt vi där.
Vårt småprat var lika avståndstagande och kyligt som vinden utanför
- Jaha, du har flyttat säger du.
- Nämen va trevligt, har du äntligen skaffat katt nu.
Mekaniska rörelser och automatiska svar
var allt du fick från mig.
Försöker få dig att förstå att jag är inte lika
vilsen som då.
Några koppar te och en och annan tår senare
tror jag att du förstod.
Jag är inte samma flicka som du en gång förälskade dig i.
Dagens blogg, lalalala, dagens blogg.
Sitter som vanligt och läser runt på mina vanliga bloggar. Snubblar in på en av favoriterna.
And guess what? Jag är dagens blogg!
Tack som fan liksom!
Hoppas några av er som snubblar in här stannar kvar!
Klicka på bilden för att komma till bloggen där jag blev utsedd till Dagens blogg på (:
If the shoe fits, it's too expensive.
Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Kanske är dags nu.
Var jag blind eller såg jag bara rakt igenom dig?
Go bananas
Sitter och käkar banan. Är nog min tredje idag.
Men säg ingenting till syrran. Har bestämt förklarat att jag INTE tycker om banan.
Och hon får inte ha rätt igen... Som vanligt..
Your trash. My fashion.
Fuck Fuck Fuck Fuck Fuck it all.
Love me Paris, like I love you.
I måndags var det exakt sex månader tills dagen då jag fyller 18. Och jag längtar som en galning.
Tänk er allting som jag får möjlighet att göra.
Jag får bestämma allting helt själv. Det känns så jäkla underbart. Längtar verkligen tills nästa sommar. Då kommer det bli till att resa säger jag er. Gärna Italien, Spanien, Frankrike och kanske en runda till England också.
Jag har ju sett Sverige. Här har jag ju varit i hela mitt liv.
Världen väntar på mig.
Speciellt Paris.
But you wanna be bad.
Little miss cocky
Everything is better in the U.S
Oh Romeo, where are you sweet Romeo?
Finns en underbar sysselsättning när man inte har något att göra. Nämligen läsa.
Så har precis varit nere på biblioteket och beställt två böcker från ett annat
bibliotek. Självklart så lånade jag ju något att läsa nu också.
William Shakespeare's Romeo & Julia.
Nu ska jag gosa ner mig i sängen och drömma mig bort i romantiska drömmar.
It's just another way to steal tomorrow
"Be strong now, cause things will get better. It might be stormy now, but it can't rain forever."
All I need is you
♥
Dansoholist? Javisst!
Första gången var onsdagen den 19 oktober 2005. Då såg jag Bounce live för första gången i stans konserthus. Kommer ihåg att jag satt allra längst bak. Men ändå var det de bästa jag hade varit med om. Musiken, koreografin, människorna och inte minst stämningen.
Efter den showen började min kärlek till Bounce. Det var allt jag ville vara. De var den sortens dansare jag ville bli. År 2005 hade jag redan hunnit dansa i två år. Men det fick mig att testa nya saker. De första två åren hade jag bara dansat show. Nu öppnades mina vyer och jag ville testa allt. Så de följande åren testade jag på jazz, street och funkjazz. Jag älskade allt. Men hjärtat låg ändå hos showdans, som den teaterapa jag är.
Vi spolar några år framåt. Fram till år 2008. Vi hade en kickass-show planerad till en årliga uppvisningen. Jag säger bara Moulin Rouge, korsetter, hotpants och högklackat. Jag kunde inte se fram emot det mer än vad jag faktiskt gjorde. Men jag fick aldrig uppleva den kickass-showen.
Första nederlaget kommer i februari. Jag åker till Romme för att lära mig åka skidor. Det slutar med akuten och med en knäskål som har hoppat ur led. Smärta. De följande veckorna kan jag knappt gå, ännu mindre dansa.
Här trodde jag att det var över. Men med hjälp av sjukgymnastik och träning så fixade jag knät tillräckligt mycket för att börja ta mina dansklasser igen. LYCKA. Jag skulle få vara med på showen iallafall! Trodde jag.
Andra och avgörande nederlaget kommer vid valborg. Det var då vår bilolycka inträffande. Och att dansa med en sprucken nackkota och nackkrage var inget alternativ. Så jag fick ge upp hoppet om att få vara med. Men jag satt i publiken och gav mitt fulla stöd. Och vilken kickass-show det var!
Efter uppvisningen var det sommaruppehåll. Min nacke läkte. Jag slapp kragen och till hösten var jag fit for fight igen. Trodde jag.
Denna gången var det ingen krage som sabbade för mig. Utan de skadade knät. Trots träning och sjukgymnastik så höll inte knät för att dansa igen. Det gjorde ont och rörelserna var omöjliga att göra till 100%. Så jag var tvungen att göra ett av de svåraste saker jag någonsin har gjort.
Jag slutade dansa.
Herregud vad jag saknade det. Och det gör jag fortfarande. Jag började följande höst i gymnasiet och flyttade härifrån. Så det var enklare på ett sätt. Skylla på att man inte kunde för skolan låg ju här. Lite smått bullshiet.
Men så var det. Jag märkte dock hur mitt knä blev bättre och bättre. Och det gjorde inte alls ont längre.
Samma höst såg jag något som krossade mitt hjärta lite. Bounce, inspirationen för mig till att bli en kickass-dansare, skulle lägga av. Men de skulle ha en avskedsshow i Globen. Självklart beställde jag biljetter.
Så den 23 april 2010 var jag där. I globen omgiven av tusentals dansfans. Vilken jävla stämning! Vilken show! Vilken längtan till att börja dansa igen!
Nu har jag bestämt mig. Knät får bära eller brista. Nästa höst återupptar jag dansen och jag ska bli den kickass dansare jag alltid drömt om att bli. För det är få saker i livet som jag älskar så mycket som att dansa.
Vad kan jag säga mer än att det är ren jävla kärlek.
You're the risk I'll always take.
Förlåt att jag aldrig har sagt förlåt.
Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN så har Daniel Adams Ray släppt sitt soloalbum. Man kan inte mer än att älska det.
Självklart är ju 'Dum av dig' & 'Gubben i lådan' med och massa andra underbara låtar.
En låt med en titel som jag fastnade för direkt var denna.
'Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt.'
Klicka på bilden för att komma till låten på spotify.
Game over.
For the first time.
But we're gunna start by drinking old cheap bottles of wine
Sit talking up all night
Saying things we haven't for a while, a while yeah
We're smiling but we're close to tears
Even after all these years
We just now got the feeling that we're meeting
For the first time
Pick up the phone.
Hur fortsätter man leva när någon dör.
Min familj är mitt allt. Jag har aldrig kunnat lita på att jag har vänner. Men min familj och släkt har alltid funnits där. Och inatt förlorade jag en av dem som jag har sett upp till mest.
Inatt så dog han. De sa att det hade gått lugnt till och han hade fått somna in. Det är väl så man ska dö. Utan plågor eller smärtor. Bara få somna och aldrig mer vakna sen. Det gör ont att veta att jag aldrig kommer träffa honom igen. För jag och min syster gjorde honom alltid så glad. Varje gång vi kom så var han alltid så lycklig. Trots att han inte såg oss så bra och inte hörde så bra, så var han glad att vi var där. Vi hade inte glömt bort honom. Jag hoppas att han visste det när han somnade att vi aldrig kommer att glömma honom.
För mig har han alltid varit gammal så länge jag kan minnas. Och jag vet att gamla dör. Det är en del av livet. Att dö. Men jag har inte tidigare varit med om ett dödsfall bland de nära. Så jag har väl på något sätt levt i tron att de kommer alltid att finnas där och att jag kommer dö före dem. Men så är det inte. Nu när mitt första dödsfall har inträffat vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det.
För hur hanterar man faktumet att morfar är borta?
Jag är glad över sista mötet jag hade med honom. Mamma och jag var och fikade där. Han var ovanligt pigg och glad. För första gången på länge kändes det som om han var på väg och bli frisk. Att han skulle leva några år till.
Sen så skulle vi åka vidare. Som vanligt kramar jag honom och jag kramar honom länge på grund av att jag inte träffar honom så ofta. Denna kramen blir oerhört speciell för han säger till mig:
"Oroa dig inte Antonia. Det kommer att ordna sig. Var inte ledsen. Du kommer klara det här fint. Jag älskar dig"
Vad han syftade på med det där var allting. Jag hade precis då hoppat av skolan och så vidare. Och han visste att allt skulle bli bra och det var precis som om att han visste att han inte hade långt kvar.
Jag är så glad över det här. För det sista jag säger till honom är.
"J a g ä l s k a r d i g."
Och det gör jag.
Då, nu och föralltid.
If you ever loved somebody, put your hands up.
Blue my mind.
Hittade min gamla militärgröna keps igår när jag plockade lite i rummet. Insåg att det är ju en riktigt schysst huvudbonad. Så den och mina nya blåa naglar får följa med idag när jag skuttar iväg till banken och telenor.
