Var på min första begravning igår. Morfars. Min älskade, älskade morfars begravning.
Dock var det inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt mig att det skulle vara. Men ack vad ont det gör när man tänker på att man aldrig kommer få se honom igen. Aldrig mer de stora björnkramarna eller glädjetårarna när man kommer och hälsar på. Bara minnen kvar att bevara.

Jag saknar honom så.

Rakastan sinua isoisä.
Sitten, nyt ja ikuisesti.
♥