Dansoholist? Javisst!



Första gången var onsdagen den 19 oktober 2005. Då såg jag Bounce live för första gången i stans konserthus. Kommer ihåg att jag satt allra längst bak. Men ändå var det de bästa jag hade varit med om. Musiken, koreografin, människorna och inte minst stämningen.

Efter den showen började min kärlek till Bounce. Det var allt jag ville vara. De var den sortens dansare jag ville bli. År 2005 hade jag redan hunnit dansa i två år. Men det fick mig att testa nya saker.  De första två åren hade jag bara dansat show. Nu öppnades mina vyer och jag ville testa allt. Så de följande åren testade jag på jazz, street och funkjazz. Jag älskade allt. Men hjärtat låg ändå hos showdans, som den teaterapa jag är.

Vi spolar några år framåt. Fram till år 2008. Vi hade en kickass-show planerad till en årliga uppvisningen. Jag säger bara Moulin Rouge, korsetter, hotpants och högklackat. Jag kunde inte se fram emot det mer än vad jag faktiskt gjorde. Men jag fick aldrig uppleva den kickass-showen.

Första nederlaget kommer i februari. Jag åker till Romme för att lära mig åka skidor. Det slutar med akuten och med en knäskål som har hoppat ur led. Smärta. De följande veckorna kan jag knappt gå, ännu mindre dansa.
Här trodde jag att det var över. Men med hjälp av sjukgymnastik och träning så fixade jag knät tillräckligt mycket för att börja ta mina dansklasser igen. LYCKA. Jag skulle få vara med på showen iallafall! Trodde jag.

Andra och avgörande nederlaget kommer vid valborg. Det var då vår bilolycka inträffande. Och att dansa med en sprucken nackkota och nackkrage var inget alternativ. Så jag fick ge upp hoppet om att få vara med. Men jag satt i publiken och gav mitt fulla stöd. Och vilken kickass-show det var!

Efter uppvisningen var det sommaruppehåll. Min nacke läkte. Jag slapp kragen och till hösten var jag fit for fight igen. Trodde jag.

Denna gången var det ingen krage som sabbade för mig. Utan de skadade knät. Trots träning och sjukgymnastik så höll inte knät för att dansa igen. Det gjorde ont och rörelserna var omöjliga att göra till 100%. Så jag var tvungen att göra ett av de svåraste saker jag någonsin har gjort.

Jag slutade dansa.

Herregud vad jag saknade det. Och det gör jag fortfarande. Jag började följande höst i gymnasiet och flyttade härifrån. Så det var enklare på ett sätt. Skylla på att man inte kunde för skolan låg ju här. Lite smått bullshiet.
Men så var det. Jag märkte dock hur mitt knä blev bättre och bättre. Och det gjorde inte alls ont längre.

Samma höst såg jag något som krossade mitt hjärta lite. Bounce, inspirationen för mig till att bli en kickass-dansare, skulle lägga av. Men de skulle ha en avskedsshow i Globen. Självklart beställde jag biljetter.

Så den 23 april 2010 var jag där. I globen omgiven av tusentals dansfans. Vilken jävla stämning! Vilken show! Vilken längtan till att börja dansa igen!

Nu har jag bestämt mig. Knät får bära eller brista. Nästa höst återupptar jag dansen och jag ska bli den kickass dansare jag alltid drömt om att bli. För det är få saker i livet som jag älskar så mycket som att dansa.

Vad kan jag säga mer än att det är ren jävla kärlek.



Kommentarer
Postat av: Ida Windahl

SV: Eller huuuur! :D



Åh lovely, älskar att dansa och Bounce gör en verkligen inspirerad!

2010-11-06 @ 23:33:01
URL: http://idawindahl.blogg.se/
Postat av: Karolin

Ja, den är verkligen häftig! Så sorglig berättelse du skriver. Men jag hoppas verkligen att du klarar av att börja med dansen igen :) Det är ju en del av den du är, så som du beskriver det i alla fall. Har en gammal klasskamrat som lever för dansen, man ska aldrig ge upp sina drömmar.

2010-11-07 @ 13:30:24
URL: http://meandalwaysme.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback