Kyliga höstvindar smeker igenom trötta träds toppar.En viskning om ett avslut. Ett adjö som jag inte är redo för att ta. Jag sitter med huvudet under täcket.  I tron om att inget ont kan nå mig där. Som om täcket skulle vara ett kraftfält som bara jag kan passera. Inga idiotiska adjö. Inga viktiga beslut att fatta. Inga trötta suckar.

Jag sitter under täcket. Hoppas och blundar att allt bara är en otäck dröm. Och när jag lyfter bort täcket så vaknar jag och inser att det var bara på låtsas. Att solen fortfarande lyser varmt och leenden fortfarande exiciterar.

Men jag vet att jag inte drömmer. Detta är knivskarp, gastkramande verklighet. Inga kraftfält av täcken kan ändra på det. Och det gör ont. För det kväver mig så jag får svårt för att andas.

Jag vill inte säga adjö. Snälla, dö inte.