Det är med relationer och kärlek är komplicerat. För många är det bara jakten som lockar. Sen när jakten är över och man har vunnit den andra personens tillit och känslor är det inte lika intressant längre. Och allting dör ut. Som om tiden i timglaset har tagit slut.

Jag är trött på att jaga. Personer som spelar svårfångade tröttnar jag lätt på. Men människor som är för enkla är bara tragiskt för den delen också. Jag antar att man alltid letar efter något mittimellan. Någon slags gråzon.
Men så är det väl med allt. Allting ska alltid vara "lagom". Usch, vad jag hatar det ordet. Men ändå passar det så bra.  Det ska vara en lagom svår och en lagom lätt person för att man ska fånga mitt intresse.

Många får en fel uppfattning om mig. Att jag träffar massa personer samtidigt. Leker runt lite så att säga. Men det gör jag inte. Och om jag nu skulle göra det, varför skulle det vara så fel? Jag är ung for fuck sakes! Jag dricker inte, knarkar inte och röker inte. Lite kul har jag väl rätt till. Men åter till tråden som jag lyckas tappa lite då och då.  Nej, jag träffar inte många samtidigt. Jag leker inte runt.  Så varför detta missförstånd?

Troligtvis för att jag är en trevlig och charmig person och mitt beteende kan ofta misstas för flörtande. På så sätt så ser folk mig som jag flörtar med allt och alla. Kanske gör jag det omedvetet. Men iallafall så lyckas jag fånga vissas intresse med min charm. Även om det inte alls är menat så. Men att jag skulle använda alla chanser jag får, det är ett falskt påstående.

Oftast har jag en person som jag verkligen, verkligen, verkligen tycker om. Och då spelar det ingen roll hur många som vill bjuda ut mig på bio, fika eller whatever. För jag tackar alltid nej eftersom jag bara har ögon för den andra personen. Och eftersom jag gör det själv, räknar jag alltid med att den andra parten gör likadant. Men många gånger så misstar jag mig och blir besviken.

Besviken på vad egentligen. Klart att är man i ett förhållande så ser det ju annorlunda ut. Då är det ju klart att man håller sig till sin partner. Men vad gäller egentligen när man bara dejtar och inte är tillsammans? Hur många får man träffa utan att det ska bli fel. Och vart går gränsen för vad man får och inte får göra?

Tänker man rent rationellt så kan ingen bestämma över en annan person. Ingen kan förbjuda dig att träffa någon annan eller ge dig krav. Den enda som sätter krav är du själv.Jag antar att lyssnar man på sitt hjärta så ska det väl gå rätt till.

Vad jag vill få fram med detta inlägg vet jag inte. Behövde bara skriva av mig. Kanske har jag fått fram något vettigt. Kanske har jag väckt en tankeställning hos er som orkar läsa. Kanske så har jag blottat mitt hjärta och lagt fram mina innersta tankar och känslor.