Egentligen är det väl inget fel på att vara som mig. Ambitiös, vetgirig och seriös. Men ibland går det överstyr. Då jag blir FÖR ambitiös, vetgirig och seriös. För när man blir det. Då knäcks man ganska lätt om man bara blir näst bäst. Man hade ju satsat på att vara bäst. Är van på att vara bäst. Därför gömmer jag mig när jag är näst bäst.
För det här är det enda jag kan. Det enda jag kan glänsa med. När jag inte har det längre.

Vem är jag då?