Det är svårt det där med att erkänna att man är sårad. Hellre spelar man dramatisk med ett hett temprament och förbannar den som man egentligen bryr sig alldeles för mycket om. För ingen vill lyssna på tårdrypande historier om hur man brukade sitta i soffan ihopflätade och äta alldeles för mycket ostbågar.

Man biter sig istället i läppen och drar ner mössan långt ner, så ingen annan ska se ens tomma, ensamma ögon på bussen hem. Man går till Ica och köper det största glasspaketet de har och går hem och frossar. Man blir uppraggad på krogen och hånglar loss för att döva den där skrikande ensamheten som äter upp en inneifrån.

Detta är självklart ingenting som andra ska veta. För man ska bara vara sådär iskallt cool och förakta personen som missade dig. Som missade den jävla fucking underbar personen som du är. Skratta åt idiotiska kommentarer och peka fuck you åt hela världen.

Fast man egentligen bara ligger vaken om nätterna och väntar på ett samtal.
Ett samtal som säger att det är du, och att det alltid varit du.