Det är så många som försöker trösta mig med att jag kommer klara det här och att jag kommer att överleva.
Kära ni, jag vet så väl att jag kommer att klara det här och att det inte är en livshotande åkomma att ha ett brustet hjärta. Men likväl så gör det ont att ha det.  Jag kämpar på så gott jag kan för att ha det där leendet på läpparna och slippa gråta så många timmar. Det är svårt, men jag försöker varje dag. Och för varje dag blir det lite lättare. Lite lättare att le, lite lättare att se ljus i vardagen. Men det finns fortfarande så mycket som gör så djävulskt ont i mig, och som kommer ta tid att åtgärda och reparera. Men precis som ni så gärna vill berätta för mig så kommer jag att klara det, jag kommer att överleva.
Det känns bara så svårt att leva ett "normalt" liv nu när man vet att man hade det så mycket bättre för några månader sen. Det är svårt att låtsas vara glad när man vet att den sanna lyckan är förlorad med honom. Självklart kommer den komma tillbaka, men inte inom en snar framtid. Allting måste få ta sin tid att läka.

Så jag ber er alla i min närhet;

jag vet att ni vill hjälpa mig och att ni bryr er. Det kanske är jobbigt för er att se mig såhär nedbruten som jag är för tillfället. Men jag vet att jag klarar mig. Jag behöver bara tid att sörja och acceptera. Jag har förlorat en människa som jag bryr mig så hemskt mycket om och jag måste få lite tid att komma över det.  Och med det kommer en hel del tårar och en ganska rejäl klick med ångest. Men jag klarar det. Låt mig klara det. Jag ber om hjälp när det blir för tungt.