Man måste härma dem som orkar. De som fortsätter ändå.

Det spelade ingen roll hur många timmar jag satt på golvet i lägenheten.  Mormors lägenhet från femtiotalet som annars brukade vara som en fristad för mig med sina blommiga tapeter och dragiga fönster. Den fick mig nu bara att känna mig ängslig. Försökte ta fram allting som en gång gjort mig hel men det kändes bara som ytliga försök till att känna mig glad igen. Kanske är det så att jag måste släppa taget om allting och låta lyckan hitta mig. För ett kontrollfreak som mig är det svårt att släppa på principer. Det är svårt att nöja sig med att vara ok när man vill vara fantastisk i allt man gör. Skola, jobb, familj, vänner och tillochmed kärlek. Jag önskade bara att när jag satt där på golvet så skulle allting ordna sig. Allting skulle bli bra.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback