Jag håller på att klättra på väggarna. Det är helt löjligt vad jag saknar M. Han skratt, hans leende, hans närhet och värme. Det frustrerar mig något helt otroligt att jag inte får träffa honom. Men jag antar att jag får genomlida det här ett tag. Sen kommer det bli bättre. Sen kommer det bli som förut igen. Och han kommer vara min igen.