Funderar en del ikväll. Som alltid egentligen.
Jag borde egentligen vara den lyckligaste flickan i världen, och det är jag på sätt och vis. Har ju min fantastiska fina M. Som jag är livrädd att förlora på grund av mina paranoia.  Stå ut med mig, jag behöver dig älskling!
Men ändå känns livet ganska tomt. Kanske är det så att jag nojjar återigen för att jag är inte klar med skolan medan majoriteten av mina jämnåriga är det. Jag har inget körkort, så jag känner mig fortfarande som en barnunge.
Kanske är den här tomheten bara en ångest över att jag inte vuxit upp så mycket som jag hade hoppats att jag hade gjort vid det här laget. Jag virrar fortfarande omkring som en vilsen liten flicka. Vet knappt vart jag ska längre. Mina drömmar och mål svävar iväg och byts ut nu om vart annat. Vet inte vem jag ska tro på, eller vad jag vill göra.
Egentligen är nog allt det här vanliga ungdomsnojjor. Vem är jag, vart ska jag, vem vill vara med mig etc.
Konstigt nog så stör detta inte mig så fasligt mycket. Jag glider mest med i strömmen nu. Precis som en död fisk.
Ibland stannar jag upp som ikväll och tänker. Tänker och vrider och vänder. Analyserar saker som inte borde analyseras.  Som egentligen bara borde få vara. Få leva ifred.

Förmodligen är allting ovanför ganska oföreståeligt för er, men alldeles glasklart för mig. Det är skönt att få ur sig saker ibland. Att någon lyssnar på ens förvirrade, vilsna meningar. För jag vet att ni finns där ute. Jag vet att ni läser mina ord.  Och ni ger mig trygghet i det.