Jag satt och läste igenom gamla arbeten jag gjorde på Nackademin som jag har kvar på datorn. Bland annat satt jag och läste ett hälsoarbete som jag skrev i idrotten. Uppgiften var att vi skulle utvärdera vår egna hälsa och sen göra mål för att förbättra den och sen i slutet utvärdera om det gjort någon skillnad. Min analys av min dåvarande hälsa är skrämmande. Åtminstone den psykiska biten är det. Det förvånar mig hur utlämnande jag var. Kanske var det ett rop på hjälp, för jag vet hur långt ner jag var då.

"Min psykiska hälsa är något jag inte gärna talar om. Men ska försöka vara ärlig och granska hur den egentligen är. Min psykiska hälsa är väldigt dålig. Mina första 7 år i grundskolan blev jag mobbad med både ord och slag. Det har resulterat i att jag är väldigt osäker inför nya människor. Så att till exempel att börja i en ny skola var en pina för mig.
För 2 år sedan började jag gå hos barn och ungdomspsykiatrin. För lite mer än ett år sen så blev jag diagnostiserad med depression som jag lyckligtvis har tagit kontroll över utan mediciner.
Men den psykiska hälsan är fortfarande väldigt dålig. Jag har kvar panikångest attacker och liknande. Det är saker jag brukar kunna kontrollera men ibland blir det för mycket. Man säger alltid att det är nyttigt att gråta, men det finns ju en gräns för det också. Dock tror jag att jag har passerat den gränsen för länge sen. Så psykiska hälsan är inte på topp. Detta leder till att det suger ur väldigt mycket energi ur mig. Jag har inte den mentala orken att göra alla saker jag vill. Jag har ingen mental energi kvar att ta mig ur sängen och gå en promenad. Eller att tänka på vad jag borde eller inte borde äta. Så det blir för mycket ibland. När det blir för mycket så måste allt ut på något sätt. Tidigare skar jag mig för att få ur all ”press” jag la på mig själv för jag inte orkade göra saker. Det har jag slutat med. Dock när det blir alldeles för mycket så kräks jag. Vilket inte heller är bra. Som jag vet att jag egentligen inte borde göra. Men som jag gör, för att inte bryta ihop totalt mentalt.

 Sociala hälsan hänger väldigt mycket ihop med min psykiska hälsa. Iochmed att jag är väldigt rädd för att möta nya personer gör det att jag inte träffar så mycket människor. Men jag försöker så mycket jag kan. För att jag vet själv att jag kommer att träffa människor resten av livet. Jag kan inte gömma mig för dem.
Senast jag kollade så var jag inte ensam i världen. Men jag säger även emot mig själv. För jag trivs där det finns människor. Fast jag har en teori angående detta.
I en stor folkmassa, blandas jag in i mängden. Jag är bara en av alla andra. Är det lite människor sticker jag ut och folk lägger märke till mig. Jag tror jag är osäker inför nya människor eftersom jag blev mobbad, och då blev det som en hjärntvätt att jag verkligen var fel. Att jag kanske inte borde finnas ibland. Det tror jag att människor tänker om mig. Vilket jag inte borde, för jag sätter spärrar för mig själv. De dagarna jag lyckas tänka bort vad alla andra kan tänkas tycka om mig. De dagarna har jag inga problem alls med att träffa nya människor. Då kan jag vara riktigt social. Jag stoppar mig själv från att ha en god social hälsa."