Ensammast i världen.
så drömde jag om allt det där
som jag upplevde med dig.
Sånt som man inte förstår
om man inte är full
av hormoner
eller andra lusthöjande medel
så som kärlek.
Det var svårt att tänka klart
när du försvann
och fann någon ny,
som du säger föralltid till.
Kvar är jag,
ensammast i världen.
När det slutar.
vad som händer
när det man känner
och en gång kännt
tar slut.
Eller om det någonsin tar slut
Kom hem till mig.
Ännu en natt med
nakna hjärtan och imma på fönstren.
Dina vinterspruckna läppar slösar fortfarande kyssar
på värdelösa varelser.
Det är inte det här du vill ha,
det här är inte du.
Kom hem till mig.
Innan allting brister.
när jag egentligen flydde från någon annan.
Fastnade fast jag inte skulle stanna.
Älskade trots att jag bara skulle ligga.
Det är som att springa över is om våren
då man egentligen inte borde.
Men det är så nervkittlande att se
om det håller.
Jag vill bara veta hur långt allting kan gå,
hur länge du vill vara med mig
Innan allting brister.
Ingen annan
det tomrum som ekar i min bröstkorg
eller mörkret som fängslar mig.
När jag ligger på mitt golv
och stirrar upp i mitt vitmålade tak
så som jag gör
när ingenting känns som det ska.
Jag ringer dig sent
och säger att det känns som världen går sönder
när jag inte hör dina andetag.
Ingen annan än du
kommer att förstå
hur det egentligen är att älska mig.
Hugg mig
Jag ska visa dig allt jag gömt
och det jag önskar att glömt.
Du vill att jag ska visa det som varit
fast det egentligen inte spelar någon roll.
Som om det skulle göra mindre ont om jag visade
mitt album med män som lämnat mitt hjärta och lägenhet.
De som stannade länge och de som försvann innan gryningen.
Här, stig på.
Jag ska berätta om dagar av sorg
och timmar av lycka.
Mörka hemligheter som mitt förflutna omsluter
och tysta drömmar min framtid håller.
Du vill veta vad jag tänker,
men det finns inte tillräckligt med ord
för att beskriva det mitt sinne rymmer.
Här, jag berätta.
Du vill se vem jag är,
men jag är rädd att om jag visar
så kommer jag bli sårbar igen.
För att visa mig svag för dig
är som att lägga mig på rygg
rita ett kryss över hjärtat
och säga
"Hugg mig"
Jag vet inte om jag lever, eller enbart existerar
gömmer sig de mörkaste hemligheter
som en människa kan förmå sig att hålla.
Det är konstigt att man ska känna sig som mest levande
när något annat dör.
En tanke, en person, en dröm.
Man känner sitt hjärta slå lite tydligare
kanske med några extra slag.
På något sätt har jag lyckats hålla mycket vid liv på sistone.
Mina drömmar, mina krukväxter och min kärlek.
Inget har dött eller fått mig känna mig levande.
Så jag vet inte riktigt hur mitt liv ska se ut
när jag inte vet om jag lever
eller enbart existerar.
Kärlekssaga.
Du ringer till mig sena nätter
och hoppas om förståelse
för att du vet att jag är vaken.
Du ber mig att vänta på morgondagen
för allt kommer vara lättare då.
Vi borde döpa imorgon till Godot,
den kommer aldrig
och du och jag är bara en parantes
från nuet.
Vi är ingen kärleksaga som väntar på att bli sann.
Vi är bara dem som blev över
efter alla andra blivit kära i varann.
Arnaia, sidan 64.
"Jag frågar inte varför du försvann.
Jag undrar varför du dök upp andra gången.
Sjunde gånger, elfte gången.
Vad ville du mig alla gånger efter första gången
som du gav dig av?"
Det kommer en dag.
Det kommer en dag.
Kanske imorgon, nästa vecka
Eller om ett år
Det kommer en dag
Då allting kommer att rasa.
Ingenting kommer kunna räddas
Det kommer en dag
När tårar kommer falla som regn
Och hat kommer skrikas ut.
Det kommer en dag
då jag lämnar dig.
Stjärnor i en ask.
Knacka innan du stiger in
så ska jag veta att du är här.
Jag ska hälsa dig med kyssar
som jag har sparat
tills du kom hit.
Låt solen gå sitt varv
och lägg dig här bredvid.
Vi kan låtsas som om ingenting har hänt.
Vi kan pausa verkligheten en stund.
När vi skiljs åt ska jag ge dig något.
Du ska minnas och längta hit igen.
Jag ska ge dig en bit av natten
och stjärnor i en ask.
26. Du går icke ensam.
någon enda ser på dig,
tro på den stjärnans mening,
tro på hennes ögons glans.
Du går icke ensam.
Stjärnan har tusen vänner;
alla på dig de skåda,
skåda för hennes skull.
Lycklig, du är och säll.
Himlen dig har ikväll.
Carl Jonas Love Almqvist.
Du får mig att glömma hur man andas.
Sa han när han steg in,
Så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
Svarade jag,
Du rubbar hela min existens.
Välkommen"
Eeva Kilpi
Hon kallar det för tur.
Hon kom hem till mig inatt
med randiga kinder
och ett trasigt hjärta.
Svor på att aldrig älska igen,
aldrig skulle någon få henne.
Vi skålade i blåbärste
och drack för livet, skor och brunbrända ben.
Hon log pillimarisk bakom sin kopp
och sa att det var tur att jag inte var som dem.
När hon somnade på min soffa tänkte jag på vad hon sa.
Att det var tur att jag inte var som dem.
Nej, som en zebra bland hästar står jag ut
när vi jämförs med andra.
Och hon kallar det för tur.
En älskare utan namn
Jag lärde mig aldrig
hans namn. Det var
bara någon som botade
min ensamhet för
en stund.
Vi älskade hela natten
på skrynkliga lakan.
Hud mot hud.
När han gick
gav han mig en papperslapp
med hans nummer
och jag lovade att ringa.
Jag satte lappen på kylskåpet
bland de andra jag fått
från hjärtan jag krossat
Kalla det poesi om du vill.
att jag såg dig gråta
när du tog taxin hem.
Som tysta regndroppar
på din kind
en ljummen vårnatt.
Du måste förstå att detta
inte är något farväl.
Detta är ett sorts
"Vi ses snart"
Jag vill vara din när lamporna släcks.
och du låter mig fortsätta tills jag tröttnar.
För vi har inte bråttom någonstans.
Här kretsar allting om dig, och mig.
Om oss.
För i ett mörkt rum syns inte krossade drömmar.
Det existerar inga måsten eller tvång.
I ett mörkt rum omfamnas man och göms så länge man vill.
Man göms tills någon tänder lampan.
Men i ett strömavbrott finns bara du och jag.
Och mina hjärtan på din hud.
Theese boots are made for walking
Lust.
Hennes bleka hy smälter ihop med lakanen
och hennes späda kropp göms lätt bakom ett duntäcke.
Lakanen doftar parfym, lust och billig fylla.
Som den där baren som de hade träffats i.
Hon var väl egentligen som alla andra flickor
med höga klackar och låga krav.
Någon som lätt faller för rosenröda viskningar
en rökig lördagsnatt.
Han var här på riktigt i natt
och hon kunde höra hans puls.
Inget konstgjort.
Bara ren och skär lust.
Men det är borta nu.
Och kvar ligger en glömd flicka i en främmande säng.
Två av samma sort.
En trasig alldeles för djup tänkare för ditt eget bästa.
Som ligger vaken på nätterna för att räkna stjärnor
och drömmer om att trassla in dig i samma lakan som någon annan.
Du är rädd.
Det är ingenting du säger, men jag ser det i dina ögon
och hör det i din röst när du talar.
Jag ser bakom din fasad av ord och ditt fejkade högmod.
Jag ser din rädsla bakom det du ställer framför.
Och det är okej.
Det är inget du behöver gömma för mig.
Jag är trots allt egentligen som dig.
Du har ingen aning.
Du finns ständigt i mitt rum, jag talar med dig, skrattar med dig, gråter tillsammans med dig, smeker dig, älskar dig. Ibland är rummet så uppfyllt av dig att jag har svårt för att andas, men när jag öppnar fönstret känner jag att en del av dig seglar bort, och jag blir rädd och stänger det åter.
Nej, du har ingen aning om hur jag älskar dig, hur jag misstror dig, hur jag upphöjer dig, hur jag genomskådar dig, hur likgiltig du är mig, hur fri jag känner mig, hur bunden jag är.
Jag kryper in i dig, jag smeker dig, jag erövrar dig och du lyfter mig, kastar mig och jag faller mjukt som en snöflinga och smälter bort.
Men du har heller ingen aning om hur olika allt är när vi verkligen träffas.
- Maria Wine.
När vodkan gjorde oss vackra.
Jag älskade ditt sätt att kunna balansera på skyhöga klackar
samtidigt som du slängde slängkyssar till de som trånade efter dig.
Alla ville ha oss men vi ville inte ha någon.
Vi hade allt vi behövde samtidigt som vi inte hade någonting alls.
Men vi tappade väl bort oss någonstans där bland alla människor.
Eller så blev vi bara de personerna vi var rädda för att vara.
För du lever ditt liv klätt i pärlor och päls
när jag lever bland färg och poesi.
Jag lyssnar efter att dina klackar ska gå utanför min dörr igen.
Att leva och dö som Joe Strummer
Jag är så jäääävla glad. Ikväll så kommer det bli så bra.
Jag ska se en av mina största förebilder live! Jag ska se Marcus Birro.
Förväntan ligger på topp, och den blev ju inte mindre efter detta klipp.
Och jag lider av det klassiska dilemmat att inte veta vad man ska ha på sig.
Hjälp!?
Vet du vem jag är nu, om du inte visste vem jag var då.
Jag gick med på att vi skulle träffas
på vårt café inne i stan.
Det var ju faktiskt några månader sen nu.
En kall november eftermiddag satt vi där.
Vårt småprat var lika avståndstagande och kyligt som vinden utanför
- Jaha, du har flyttat säger du.
- Nämen va trevligt, har du äntligen skaffat katt nu.
Mekaniska rörelser och automatiska svar
var allt du fick från mig.
Försöker få dig att förstå att jag är inte lika
vilsen som då.
Några koppar te och en och annan tår senare
tror jag att du förstod.
Jag är inte samma flicka som du en gång förälskade dig i.
Jag drömmer i svartvitt.
Det var alltid svart eller vitt.
En katt och råtta lek.
Ingen var kär, men alla älskade vi.
Du levde för din musik och
jag levde för mitt skrivande.
Så vårt hem var alltid fyllt
av mina vackra ord ackompanjerat
av dina toner.
Inte konstigt egentligen att vi dog ut.
Ingen levde ju för oss.
Jag borde gråta för jag lärde mig aldrig att le
Jag borde bryta mer regler. Vara mer högljudd och ta mer plats. Leva livet på gränsen och se vad som händer. Göra saker som man inte borde för att ta del av konsekvenserna av dem
Jag borde vara lite snyggare och le mer.Måla naglarna och bära ringar. Gå i höga klackar trots att jag blir för lång. Måla läpparna röda och känna mig som en filmstjärne-vamp.
Jag borde ta sista tåget hem. Titta på stjärnor om natten. Se stjärnfall och önska mig saker. Lyssna på stadsljud och känna mig hemma.
Jag borde kyssas mer. Hata mindre och älska som det inte fanns någon morgondag.
Jag borde ljuga mindre. Försöka vara mer som mig och mindre som någon annan. Njuta av stunderna som jag spenderar med någon som jag bryr mig om alldeles för mycket.
(Jag borde säga jag är rädd för att inte räcka till)
Prinsessan.
Tänk dig en flicka av en ömtålig sort
som roas av regndroppars färd nerför
fönsterrutans glas.
En sorts flicka som skulle kunna
klättra högst upp i trädet för att känna
vinden i håret,
trots hennes rädsla för höjder.
Tänk dig en flicka som likt de i sagorna
skulle kunna vänta en evighet på sin prins.
En flicka som skulle vänta
trots att hon vet att han kanske
aldrig kommer.
Tänk dig mig i krona
och låt mig vara din prinsessa.
