Det är svårt det där med att erkänna att man är sårad. Hellre spelar man dramatisk med ett hett temprament och förbannar den som man egentligen bryr sig alldeles för mycket om. För ingen vill lyssna på tårdrypande historier om hur man brukade sitta i soffan ihopflätade och äta alldeles för mycket ostbågar.

Man biter sig istället i läppen och drar ner mössan långt ner, så ingen annan ska se ens tomma, ensamma ögon på bussen hem. Man går till Ica och köper det största glasspaketet de har och går hem och frossar. Man blir uppraggad på krogen och hånglar loss för att döva den där skrikande ensamheten som äter upp en inneifrån.

Detta är självklart ingenting som andra ska veta. För man ska bara vara sådär iskallt cool och förakta personen som missade dig. Som missade den jävla fucking underbar personen som du är. Skratta åt idiotiska kommentarer och peka fuck you åt hela världen.

Fast man egentligen bara ligger vaken om nätterna och väntar på ett samtal.
Ett samtal som säger att det är du, och att det alltid varit du.

Ibland går livet så fort att jag inte hänger med. Som om någon står på gaspedalen lite för hårt och missar stopp-skyltarna. För helt plötsligt så är allting annorlunda. Man växer upp, börjar inse vem man är och lever där efter.

Om två veckor lite drygt har det gått fyra månader sen min morfar gick bort och jag har fortfarande inte accepterat det. När jag var i deras lägenhet för några veckor sedan så var det som om han aldrig hade funnits där. Allting hade ändrats och värmen som alltid fanns där var borta. Det högg i mig då jag insåg att jag fortfarande inte har accepterat döden och att han är borta. Att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Och det gör ont.

Samma helg jag insåg att jag aldrig kommer få tillbaka min morfar igen så flyttar min älskade storasyster. För hon har blivit sådär läskigt vuxen nu. En sån där som vet hur man betalar räkningar och som har kundkort i den lokala matbutiken. Visst har hon bott hemifrån sen tre och ett halvt år tillbaka. Men nu är det inte samma sak. Nu är hon längre bort än vad hon någonsin varit. För mig känns det som andra sidan jordklotet men det är ju egentligen bara en annan del av samma land. Bara 70 mil iväg. Men det är en lång väg och jag saknar henne redan.

Så ja, allting ändrar sig och blir annorlunda föralltid. Och jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt själv förändras. Till det bättre eller till det sämre får man nog tolka själv. Jag ser det som att växa upp. Men som det står överallt och alltid sägs så är det förvirrande och skrämmande att växa upp. För då måste man bli den där läskiga vuxna människan. Som vet hur man betalar räkningar och som har kundkort i den lokala matbutiken.

Tillslut kommer man till slutet av livet. Kanske är det om 60 år. Kanske är det om 6 år. Eller så är det kanske redan om 6 månader. Allt vi vet är att vi ska dö.

Klockan är över midnatt. Min klocka ringer om sex timmar. Jag kan inte sova. Ångest. Försöker att tvinga mig. Men min kropp och mitt sinne vägrar. De är som små barn som gnäller för att få stanna uppe liiiiiite längre för att få se det där programmet som stora människor tittar på. Men det är inget program som de väntar på. Snarare något lugnande. En lugnande röst kanske i en telefonlur alldeles för långt bort. Eller så kanske det skulle hjälpa om bara huvudvärken släppte. Stressad? Mja, nu är det bara fem och en halv timme kvar till alarmet går igång. Och jag har inte sovit någonting.

Jag har spenderat timmar på tåg, bussar och tunnelbana. Genom fönstren har jag sett landskap övergå från stad till landet med gröna hagar och betande kor för att sedan återigen återgå till stadens morlande brus.

Jag har sett många farväl men om ännu fler välkomnanden. Gråtanden, kramar, kyssar och allt som hör där till. Men jag åker ensam. Utan något särskilt farväl och alltid utan välkomnande. Men det är väl okey. Ibland tänker jag på det, men oftast inte alls.

När jag färdas med mitt tåg har mitt hjärtas slag förändrats till det dova du-dunket från tågens räls.  Som om allting bara försvann för några timmar. Tiden existerade inte. Inte heller problemen man lämnade bakom sig eller de man var på väg för att möta. Ingenting sådant fanns. Det var bara jag, tåget och en massa främlingar med okända mål.

Ett mål som kanske hem till en familj eller till sin älskade som står och väntar på perrongen när de kommer fram. Eller kanske är det enda som väntar dem en tom lägenhet med blommor som har vissnat för att ingen har kommit ihåg att vattna dem. 

Vi packar våra väskor, köper våra biljetter och reser långa vägar då och då.
Inte bara för att ta oss från punkt A till punkt B.

Min familj är mitt allt. Jag har aldrig kunnat lita på att jag har vänner. Men min familj och släkt har alltid funnits där. Och inatt förlorade jag en av dem som jag har sett upp till mest.

Inatt så dog han. De sa att det hade gått lugnt till och han hade fått somna in. Det är väl så man ska dö. Utan plågor eller smärtor. Bara få somna och aldrig mer vakna sen. Det gör ont att veta att jag aldrig kommer träffa honom igen. För jag och min syster gjorde honom alltid så glad. Varje gång vi kom så var han alltid så lycklig. Trots att han inte såg oss så bra och inte hörde så bra, så var han glad att vi var där. Vi hade inte glömt bort honom. Jag hoppas att han visste det när han somnade att vi aldrig kommer att glömma honom.

För mig har han alltid varit gammal så länge jag kan minnas. Och jag vet att gamla dör. Det är en del av livet. Att dö. Men jag har inte tidigare varit med om ett dödsfall bland de nära. Så jag har väl på något sätt levt i tron att de kommer alltid att finnas där och att jag kommer dö före dem. Men så är det inte. Nu när mitt första dödsfall har inträffat vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det.

För hur hanterar man faktumet att morfar är borta?

Jag är glad över sista mötet jag hade med honom. Mamma och jag var och fikade där. Han var ovanligt pigg och glad. För första gången på länge kändes det som om han var på väg och bli frisk. Att han skulle leva några år till.
Sen så skulle vi åka vidare. Som vanligt kramar jag honom och jag kramar honom länge på grund av att jag inte träffar honom så ofta. Denna kramen blir oerhört speciell för han säger till mig:
"Oroa dig inte Antonia. Det kommer att ordna sig. Var inte ledsen. Du kommer klara det här fint. Jag älskar dig"
Vad han syftade på med det där var allting. Jag hade precis då hoppat av skolan och så vidare. Och han visste att allt skulle bli bra och det var precis som om att han visste att han inte hade långt kvar.
 Jag är så glad över det här. För det sista jag säger till honom är.

"J a g  ä l s k a r  d i g."


Och det gör jag.
Då, nu och föralltid.

Jag hade ett telefonsamtal igår kväll med en gammal vän. Han säger att jag är en annorlunda person nu än vad jag var när han lärde känna mig. Med en smått rädd röst frågade jag honom på vilket sätt. Jag var livrädd att jag skulle ha förändrats till något dåligt. Kanske att jag hade blivit dryg. Men nej. Han svarade att jag verkade vara tryggare med mig själv. På sättet jag pratade och tonfallet jag använde. Smått chockerad över svaret så började jag fundera på vad han sa.

För jag vet inte om jag själv skulle påstå att jag är tryggare med mig själv. Eller ja, sånt där går väl i vågor. Men i allmänhet är jag nog fortfarande den osäkra men charmerande flicka jag alltid varit. En annan möjlighet är att jag tycker det är enklare att vara den flickan istället för att vara en tjej som är trygg i sig själv. För en tjej som är trygg i sig själv klarar av saker. Hon kan ta nederlag med en klackspark. För att hon VET att det kommer bli bra iallafall. Kanske tycker jag att det är enklare att gömma mig bakom fasaden av en tystlåten, osäker flicka.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram med detta inlägg. Mest ville jag bara skriva ner det, berätta det för någon. Man förstår saker så mycket mer när man ser dem i ord på skärmen och inte bara massa meningar och stavelser som flyger runt innuti sin hjärna.

Förmodligen har min vän rätt. Jag är ännu inte riktigt beredd på att hålla med än.
Men jag blev glad över att inte låta trasig längre.