För några månader sedan skrev jag om vad som var vuxet, eller iallafall vad många definerar som vuxensaker. Saker man får göra när man fyllt arton. Och det var ju runt min födelsedag jag började fundera lite lätt på det. Men ingenting som precis berörde mig. Det gör det nu. Den där funderingen har övergått i ångest och stress.
Att göra klart skolan med bra betyg. Att ta körkort. Att veta vad man ska bli. Att veta vem man ska bli.

Det är något som alla går igenom, jag är inte ensam om det. Men det är överväldigande och det finns i princip inget som hjälper. Jag fick ett råd av en god vän häromdagen att bara ta timme för timme. Inte ens planera dag för dag. Utan bara ta en timme i taget. Jag klarar inte det. Jag planerar veckor, månader och år i förväg. Har alltid varit sån. Kontrollfreak.

Men jag känner att jag är på gränsen att bryta ihop nu. Jag klarar inte denna stress jag lägger på mig själv.
Det kanske är dags att lära sig att leva. Timme för timme.