Ibland så händer saker i livet som man inte kan styra över. Saker som verkligen äter upp en levande och lämnar kvar ett tomt, likgiltigt skal av den person man brukade vara.  Man gråter, skriker, är arg, är tyst. Man stirrar in i väggen, man springer flera mil eller ligger i sängen och önskar att man bara kunde försvinna. Försvinna in i de vita lakanen i en sorts vit bomullshimmel där ingenting kan röra en. En plats där det inte existerar någon gråt eller sorg.  Men man inser att den platsen inte finns när man ligger kvar i sängen och bara stirrar ut i luften. Kanske på några förbivirvlande dammkorn i solljuset. Kanske på ingenting alls.

Men när man befinner sig i detta paralyserade tillstånd så finns det inget som kan rädda en förutom en enda sak. Det finns en enda person som kan göra att skalet mals ner och den levande personen lever upp igen. Den personen är en själv. Ingen annan än du kan ta dig ur ditt mörker. Oavsett hur mycket stöd, hjälp och stöttande du får så är det i slutändan du som måste ta det viktiga steget. Det är du som måste bestämma dig för att lämna det svåra bakom dig och se framåt mot en ljusare morgondag.

När du ligger där i din säng och stirrar rätt ut; Var stark.
Tänk på att det kommer komma en ny dag imorgon. Kanske är inte den bättre än idag, men en dag så kommer det komma en morgondag som är bättre. En dag då du kan andas igen och allting känns inte lika svårt.

Jag har haft en ganska blandad dag idag må jag säga. Dagen börjar med att jag går upp klockan sju för att färdigställa de tre prinsesstårtorna jag började på igår. De skulle få varsitt rosa marsipanlock samt varsin liten krona på. För klockan halv nio så kom nämligen personen som hade beställt tårtorna av mig. Fick höra i efterhand att de inte bara var hemskt fina utan även riktigt goda. Så jag är nöjd. Mission completed.
Men sen har jag också pluggar miljökunskap för fulla muggar. Insåg att det är två veckor (!!) kvar innan jag ska vara klar med de två kurserna jag håller på med. Så jag måste sätta lite fart. Har som sagt lagt lite som i dvala den senaste månaderna så jag har inte riktigt kunna förmå mig att göra det jag borde gjort.  Jag är väl fortfarande lite i halvdvala men jag måste kämpa på. Det är ju inte alls långt kvar nu! Skickade dessutom ut mina studentinbjudningar tidigare i veckan så snart är den här. Dagen då jag får stå med vit mössa!!!



Ja just det, ni kanske vill veta vad dagens ord är också?

Kolflourkarboner kallas också för CFC-gaser och är en växthusgas. De flesta kanske mer känner igen det som freoner. Gaserna bidrar både till växthuseffekten och hål på ozonlagret.


Så, nu har ni också fått lite miljökunskap. Det hade ni inte räknat med va?

Så här sitter jag med mina söndergråtna ögon och tomma glas. Var det verkligen såhär det var menat att vara när man älskar någon?  Om jag bara hade förstått det så hade jag förberett mig bättre. Köpt massor med cola, mer näsdukar och gjort playlists med musik som får mig att gråta ännu mer.  Om jag visste att älska någon innebar hela nätter med okontrollerbar gråt,  andningssvårigheter och en saknad som äter upp en inifrån så skulle jag förmodligen låtit bli. Låtit bli att falla för de där mörka ögonen som på något vis såg rätt igenom mig. Låtit bli att kyssa den där mannen som stal mitt hjärta på en hundradels sekund. Jag hade låtit bli att öppna mitt hjärta och lagt mig helt sårbar inför någon annan.  Låtit bli att ge makten att skada mig skoningslöst till någon annan

Egentligen är det nog ett ganska vanligt problem. Ja, det där med hjärtesorg.  Det är något som man ska gå igenom. Typ som att inte ha råd med hyran för man festat upp hela lönen. Eller att åka snålskjuts på bussen för att man lägger hellre pengar på tvspel än på det där förbannade busskortet.  Fastän det är ett vanligt problem det där med att få sitt hjärta krossat i miljontals och åter miljontals små bitar, så gör det faktiskt jävligt ont.  Ibland vill jag jämföra det med att dö. För det är faktiskt det som det känns som jag gör nu. Dör.

För har ni varit med om att ni finner er själva på golvet i duschen i timtals för att ni sitter helt apatiska där?  Eller att ni sitter i fosterställning på golvet och gråter så ni tror att hjärtat ska gå sönder ännu mer? Ni vet, den där hjärtskärande gråten som man inte kan låta bli att gråta som gör att man inte kan andas och som gör att man låter som en retaderad säl.  Det är just här jag befinner mig nu. På golvet, gråtandes som ett hjälplöst barn. Tröstlös och övergiven.  Åtminstone är det så det känns.

Så hur känns det att dö , kanske ni undrar?
Tja, lite som att leva faktiskt.
Förjävligt.