Klockan 19 stegade jag in på stades teater. Eftersom jag aldrig varit där innan och att jag snart skulle få se en av mina största förebilder så hade mitt hjärta fått fnatt och slog som en hammare innanför mitt bröst.
Jag tar av mig min kaptensrock och hänger upp den tillsammans med mina vantar i den gamla foaljén. Det är då det händer. Från min vänstra sida kommer han gående. Ingen mindre än Birro himself.

Snacka om att jag blev starstrucked. Fick upprepa i mitt huvud att inte stirra. Men hur skulle jag kunna låta bli.
Mina ögon skulle väl vid den tidpunkten kunna liknas med ett par tefat. Hela tiden försökte jag sluta att stirra. Han är ju människa precis som alla oss andra. Sen går han tillbaka backstage och jag blev helt skakis. Helt sjukt.

En halvtimme senare så börjar själva showen. "Att leva och dö som Joe Strummer".
Var jag inte betagen av göteborgare, poeter och munspel innan. Då blev jag det nu. Herregud.
De följande 110 minuterna vill jag nog påstå är bland de bästa i mitt liv.

Känslan, orden och stämningen.
Under hela föreställningen känner jag för att gråta för att allting var så vackert. Såklart gör jag ju inte det.
Men när han berättar om sin döfödda son Dante, då är det fan inte långt ifrån att det brister för mig. Förstår inte hur något så tragiskt kan låta så vackert. Men jag antar att det är det som signalerar en bra poet.

Efteråt är det boksignering. Man kan köpa boken med samma namn som showen och få den signerad. Jag hade inga pengar med mig, men jag tänkte tammefan inte missa att få en autograf av honom. Så jag kommer på den briljanta idéen att han ska få signera min biljett.

Många minuter senare i en kö som inte ens är en kö. Det är en klump av människor som viftar med sina pengar och trycker sig framåt. Obehaglig känsla. Men sen står jag där. Framme vid bordet. På andra sidan står han och signerar. Sedan tittar han upp på mig och jag räcker fram min biljett och frågar om han kan signerar den.

Då fick jag en underbar reaktion. Han tar biljetten och säger "Oh, detta är fan stort".
Sen krafsar han ner sitt namn på min biljett och gör mig till en lycklig flicka.

Den fortsatta kvällen plågar jag min far med prat om hur underbart det var. Hur underbar han var.
Jag talade poetiskt hela kvällen. Formulerade mig vackrare än vanligt. Tillochmed mina tankar gick i poetrins språk.

För jag drömmer, hoppas, och tänker att någon gång. Någon gång om några år så är det jag som står där.
Reser runt och talar för människor som sitter och verkligen lyssnar.  Och kanske, kanske så sitter det någon ung människa i publiken som blir så inspirerad att den tar tag i sina skrivar drömmar och följer mina, Marcus och alla andra poeters fotspår.