Hon kom hem till mig inatt
med randiga kinder
och ett trasigt hjärta.
Svor på att aldrig älska igen,
aldrig skulle någon få henne.

Vi skålade i blåbärste
och drack för livet, skor och brunbrända ben.
Hon log pillimarisk bakom sin kopp
och sa att det var tur att jag inte var som dem.

När hon somnade på min soffa tänkte jag på vad hon sa.
Att det var tur att jag inte var som dem.
Nej, som en zebra bland hästar står jag ut
när vi jämförs med andra.


Och hon kallar det för tur.