Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig kunna finna
någon ro.
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det
som hon dog, inombords. Och vändes världen uppochner, då hon en dag
träffa en annan han var mer,
så att han la band på sig själv och kände sen
ofta att han inte var en tillräcklig människa.

De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor. De bytte nummer, bytte
kyssar, de fick inte nog av varann.
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans, tillsammans,
tillsammans, tillsammans.

Han var den som löpte deppig, men var tyst om saken,
stängde in sig i sitt
lilla hörn.
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där
utan bön. Och inombords så vändes svärden uppochner då han en dag
träffa en annan hon var mer för att leva ut i brand och känslo ved.
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv.

De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor. De bytte nummer,
bytte kyssar, de fick inte nog av varann. Bytte nycklar, bytte kläder,
bytte tankar. Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans,
tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans,
tillsammans, tillsammans. (Dela kärlek, ville vandra)

Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Och jag vägrar släppa taget.

Tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans.