Jag har spenderat timmar på tåg, bussar och tunnelbana. Genom fönstren har jag sett landskap övergå från stad till landet med gröna hagar och betande kor för att sedan återigen återgå till stadens morlande brus.

Jag har sett många farväl men om ännu fler välkomnanden. Gråtanden, kramar, kyssar och allt som hör där till. Men jag åker ensam. Utan något särskilt farväl och alltid utan välkomnande. Men det är väl okey. Ibland tänker jag på det, men oftast inte alls.

När jag färdas med mitt tåg har mitt hjärtas slag förändrats till det dova du-dunket från tågens räls.  Som om allting bara försvann för några timmar. Tiden existerade inte. Inte heller problemen man lämnade bakom sig eller de man var på väg för att möta. Ingenting sådant fanns. Det var bara jag, tåget och en massa främlingar med okända mål.

Ett mål som kanske hem till en familj eller till sin älskade som står och väntar på perrongen när de kommer fram. Eller kanske är det enda som väntar dem en tom lägenhet med blommor som har vissnat för att ingen har kommit ihåg att vattna dem. 

Vi packar våra väskor, köper våra biljetter och reser långa vägar då och då.
Inte bara för att ta oss från punkt A till punkt B.