Tillbaka till verkligheten.

Nu är den förbi. Sommaren 2011 har passerat och det kändes som den gjorde det medans jag blinkade. Så snabbt har den gått. Jobbat klart för denna sommaren och av det så kommer en go lön och en fin renomé. I helgen så var jag med delar av min släkt på en finlandskryssning för att fira mormors 60 år i Sverige. En helt okej resa får jag lov och säga. Men nu är det tillbaka till verkligheten.
Är hemma i Smålänska skogarna igen och imorgon väntar en fet franskabok på mig. Om jag är sugen? Inte speciellt. Men det måste göras det med. Bara ett år kvar till studenten. Om tiden går lika snabbt som den gjort i sommar är den snart här. Usch.

Jag sover på saken och tar tag i franskan imorgon.
Bon Soir!



Mama loves you!



Min finfina tatuering är snart 7 månader gammal. Älskar den verkligen och kunde inte valt en bättre första tattuering. Planerar redan nästa, för det är dags nu. Right?




Dagens konstaterande..



1. Jag MÅSTE börja dansa igen.
2. Dansande killar är nog bland det mest attraktiva som finns.




20.51

Allt är tyst
det känns som ord inte spelar någon roll längre
å det gör de kanske inte.



Buried in water.



Dead man's bones - Buried in water




Freedom, freedom, freeeeeeeedom.

Eller ja, inte riktigt än. Men snart!
Sista jobbveckan denna veckan. Sen är det slut med tidiga morgonar! Iallafall i en vecka, sen börjar ju plugget igen. Sommaren har verkligen bara sprungit ifrån mig. Har jag gjort något vettigt? Nae. Är jag något brun? Absolut inte. Men det är okey. Jag får görna något vettigare i höst. Är starkt sugen på en utomlandsresa. Tja, why not? Jag har ju råd med det efter ha suttit inne hela sommaren iallafall.



Expectation is the root of all heartache.




Jag säger då de..



Ernest Hemingway var allt en stilig karl!




En våg av trötthet.

Vet inte om det är för att jag sitter framför en skärm hela dagarna och får inget syre eller om det är vädret som gör mig så förbannat trött. Utanför mitt panoramafönster här på jobbet fullkomligt vräker regnet ner. Mysigt på ett sätt dock. Jag älskar ju regn. Men då ska man sitta hemma uppkurad i soffan med en god bok. Inte sitta i en reception på en kontorsstol med en god bok. Gnällt färdigt nu? Ja då.

I helgen blir det återigen en resa nedåt landet. Hem till småland för handledarkurs till körkortet (Bättre sent än aldrig, right?) och en av The Arks avskedskonserter som de håller hemmavid.

Fantastiskt. Men det är då. Nu sitter jag i en kontorsstol och försöker avnjuta en god bok.



Kärlek

Dress




Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det som hon dog innombords.



Albin Gromer - Tillsammans

Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig kunna finna
någon ro.
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det
som hon dog, inombords. Och vändes världen uppochner, då hon en dag
träffa en annan han var mer,
så att han la band på sig själv och kände sen
ofta att han inte var en tillräcklig människa.

De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor. De bytte nummer, bytte
kyssar, de fick inte nog av varann.
Bytte nycklar, bytte kläder, bytte tankar.
Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans, tillsammans,
tillsammans, tillsammans.

Han var den som löpte deppig, men var tyst om saken,
stängde in sig i sitt
lilla hörn.
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där
utan bön. Och inombords så vändes svärden uppochner då han en dag
träffa en annan hon var mer för att leva ut i brand och känslo ved.
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv.

De bytte mening, bytte ord, de bytte känslor. De bytte nummer,
bytte kyssar, de fick inte nog av varann. Bytte nycklar, bytte kläder,
bytte tankar. Bytte kärlek, bytte ringar, ville vandra tillsammans,
tillsammans, tillsammans, tillsammans.
Tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans,
tillsammans, tillsammans. (Dela kärlek, ville vandra)

Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Jag känner att ödet är i våra händer.
Och jag vägrar släppa taget.

Tillsammans, tillsammans, tillsammans, tillsammans.