Det var alltid svart eller vitt.
En katt och råtta lek.
Ingen var kär, men alla älskade vi.

Du levde för din musik och
jag levde för mitt skrivande.
Så vårt hem var alltid fyllt
av mina vackra ord ackompanjerat
av dina toner.

Inte konstigt egentligen att vi dog ut.
Ingen levde ju för oss.

Jag släppte dig aldrig när du försvann.

Åh, min vackra höst kom tillbaka.

(Klicka på bilden för att höra min favorit från soundtracket på Spotify)

Igår såg jag den underbart mysiga filmen Juno. Den var inte riktigt som jag tänkt mig. Men jag tyckte om den ändå. Dock har jag inte jag fattat än att man ska inte titta på småromantiska filmer när man är ensam. För man blir bara depp. Men men, tummen upp för filmen iallafall.

Jag är trött på människor nu med tomma ord. Så jag tänker inte anstränga mig längre. Tänker leva i min lilla bubbla. That's it.


Ah just det. Börjar skolan igen 31 Januari. SCORE!

Älskade, älskade chailatte. En liten kopp kärlek sådär på en blåsig måndag.

Bra musik berör hjärtat. Detta är Bon Iver. Kärlek vid första lyssningen.
Någonstans innuti mig föddes en liten gnista kreativitet och längtan efter att påbörja något nytt.
(Klicka på bilden för spotify-länk)

Kyliga höstvindar smeker igenom trötta träds toppar.En viskning om ett avslut. Ett adjö som jag inte är redo för att ta. Jag sitter med huvudet under täcket.  I tron om att inget ont kan nå mig där. Som om täcket skulle vara ett kraftfält som bara jag kan passera. Inga idiotiska adjö. Inga viktiga beslut att fatta. Inga trötta suckar.

Jag sitter under täcket. Hoppas och blundar att allt bara är en otäck dröm. Och när jag lyfter bort täcket så vaknar jag och inser att det var bara på låtsas. Att solen fortfarande lyser varmt och leenden fortfarande exiciterar.

Men jag vet att jag inte drömmer. Detta är knivskarp, gastkramande verklighet. Inga kraftfält av täcken kan ändra på det. Och det gör ont. För det kväver mig så jag får svårt för att andas.

Jag vill inte säga adjö. Snälla, dö inte.

Jag är trött på att vara stark ensam.

Jag älskar skåne. Älskar dialekten, älskar landskapet och jag älskar människorna. Och då kan man ju verkligen inte låta bli att älska Johan Glans!  Som den ståupp fantast jag är så är Glans en av mina favoriter. Det finns många som håller med, men säkert lika många som inte håller med.  Så nu har jag tänkt att försöka få er att tycka om Glans genom att lägga upp hans show 'World tour of Skåne' här.  En show som han bara körde runt om i just Skåne.  Så titta, njut, skratta och lär er älska skånskan!

"En spegelbild i ett tågfönster.
Tomma ögon fyllda med fundersamhet tittar tillbaka.
Vad får en flicka att gråta utan tårar?"