Ett år har gått och jag minns det som igår.

Bläddrade igenom mina anteckningar på mobilen. Hittade en anteckning som är skriven för precis ett år sedan:

"Det är inte som något jag varit med om tidigare.
Han behandlade mig som den prinsessa jag längtade efter att vara
och han var allting jag hade längtat efter.

Det finns inget av denna värld som skulle ändra på det som jag upplever.

Jag älskar honom så"


Den där anteckningen skrev jag några minuter innan jag för första gången någonsin sa Jag älskar dig till någon och verkligen menade det. Ja, på ett relationsplan då. Och jag minns hans reaktion så väl. Han hade väntat på de där orden. Sen rasade bara allting, och idag är allting borta. Vi har inte haft kontakt på väldigt, väldigt längre.  
På ett sätt så saknar jag honom något enormt, men han gjorde mig så illa så jag klippte alla band. Jag raderade honom och allt jag kände.

Men jag tänker på honom ibland. 



Var stark när du har all rätt att bryta ihop.

Ibland så händer saker i livet som man inte kan styra över. Saker som verkligen äter upp en levande och lämnar kvar ett tomt, likgiltigt skal av den person man brukade vara.  Man gråter, skriker, är arg, är tyst. Man stirrar in i väggen, man springer flera mil eller ligger i sängen och önskar att man bara kunde försvinna. Försvinna in i de vita lakanen i en sorts vit bomullshimmel där ingenting kan röra en. En plats där det inte existerar någon gråt eller sorg.  Men man inser att den platsen inte finns när man ligger kvar i sängen och bara stirrar ut i luften. Kanske på några förbivirvlande dammkorn i solljuset. Kanske på ingenting alls.

Men när man befinner sig i detta paralyserade tillstånd så finns det inget som kan rädda en förutom en enda sak. Det finns en enda person som kan göra att skalet mals ner och den levande personen lever upp igen. Den personen är en själv. Ingen annan än du kan ta dig ur ditt mörker. Oavsett hur mycket stöd, hjälp och stöttande du får så är det i slutändan du som måste ta det viktiga steget. Det är du som måste bestämma dig för att lämna det svåra bakom dig och se framåt mot en ljusare morgondag.

När du ligger där i din säng och stirrar rätt ut; Var stark.
Tänk på att det kommer komma en ny dag imorgon. Kanske är inte den bättre än idag, men en dag så kommer det komma en morgondag som är bättre. En dag då du kan andas igen och allting känns inte lika svårt.

Kom ihåg,
att hur mycket du än har i ditt liv så kommer du i slutändan alltid bara ha dig själv.
Så var stark, för vem ska annars vara det?



Att stå kvar när hela världen rasar samman.

När du har varenda anledning till att ge upp, och varenda skäl att släppa allting; Stå kvar.

För det är något eller någon som gjorde att du höll kvar så längre. Varför ska
du då ge upp bara för att det blir lite tungt? Visst, det kommer göra ont som
fan och du kommer gråta som det inte fanns någon morgondag.  De flesta runt omkring dig kommer att försöka
att övertala dig att släppa, att gå vidare, att sluta tänka.  Vissa för att de inte tror på din orsak och
andra för att de inte orkar se dig ledsen längre. Men om du känner att din
orsak är värd alla tårar i världen och några till, och om det är värd tid att
vänta, släpp för fan inte.

Håll kvar med all din kraft du har kvar. För även om det gör ont så orkar du.
Det gör du, även om det inte känns som det just nu.

Så när världen rasar samman och det känns som att alla andetag har tagit slut.
När solen har försvunnit för länge sedan och kvar finns bara ett evigt jävla
mörker. När du känner för att släppa taget och tappa allt hopp.

Gör det inte. 

Stå kvar och visa världen att det är värt att kämpa för. 
Så länge du tror på det själv.



Hur det känns att dö.

Så här sitter jag med mina söndergråtna ögon och tomma glas. Var det verkligen såhär det var menat att vara när man älskar någon?  Om jag bara hade förstått det så hade jag förberett mig bättre. Köpt massor med cola, mer näsdukar och gjort playlists med musik som får mig att gråta ännu mer.  Om jag visste att älska någon innebar hela nätter med okontrollerbar gråt,  andningssvårigheter och en saknad som äter upp en inifrån så skulle jag förmodligen låtit bli. Låtit bli att falla för de där mörka ögonen som på något vis såg rätt igenom mig. Låtit bli att kyssa den där mannen som stal mitt hjärta på en hundradels sekund. Jag hade låtit bli att öppna mitt hjärta och lagt mig helt sårbar inför någon annan.  Låtit bli att ge makten att skada mig skoningslöst till någon annan

Egentligen är det nog ett ganska vanligt problem. Ja, det där med hjärtesorg.  Det är något som man ska gå igenom. Typ som att inte ha råd med hyran för man festat upp hela lönen. Eller att åka snålskjuts på bussen för att man lägger hellre pengar på tvspel än på det där förbannade busskortet.  Fastän det är ett vanligt problem det där med att få sitt hjärta krossat i miljontals och åter miljontals små bitar, så gör det faktiskt jävligt ont.  Ibland vill jag jämföra det med att dö. För det är faktiskt det som det känns som jag gör nu. Dör.

För har ni varit med om att ni finner er själva på golvet i duschen i timtals för att ni sitter helt apatiska där?  Eller att ni sitter i fosterställning på golvet och gråter så ni tror att hjärtat ska gå sönder ännu mer? Ni vet, den där hjärtskärande gråten som man inte kan låta bli att gråta som gör att man inte kan andas och som gör att man låter som en retaderad säl.  Det är just här jag befinner mig nu. På golvet, gråtandes som ett hjälplöst barn. Tröstlös och övergiven.  Åtminstone är det så det känns.

 

Så hur känns det att dö , kanske ni undrar?
Tja, lite som att leva faktiskt.
Förjävligt.




Just me.

Jag är en ganska märklig människa. Tycker regn och stjärnor är det vackraste som finns, och jag läser hellre böcker än har en utekväll på krogen. När jag älskar någon så älskar jag på riktigt.  Jag kan sitta vaken om nätterna bara för jag finner en underlig vacker känsla över att vara vaken på natten. Jag har alldeles för mycket socker i mitt te, så pass att jag tillochmed själv tycker att det blir för sött ibland. Jag handlar massor med högklackade skor trots att jag hellre nöter ut mina converse. Att åka tåg eller tunnelbana kan vara bland det mest rogivande saker jag vet.
Har en förkärlek till klassisk musik trots att den gör mig sorgsen samt lugn på samma gång. Jag missbrukar post-it-lappar som jag skriver citat och andra små lärdomar på. Jag är otroligt pretantiös och använder så många komplicerade ord jag bara kan. Att ligga bredvid någon jag tycker om och prata bort en hel natt är bättre än sex i mitt tycke.  Dock kan jag aldrig motstå när någon kramar mig bakifrån och kysser mitt nyckelben. Jag är lite för blyg för mitt eget bästa. Jag är hatar mig själv alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag älskar när man ger mig söta smeknamn. Jag tror på att mitt leende kan få alla andra att le, kanske inte alla men en hel del. Jag snarkar, högt.
Jag är stolt över min matlagning och vill skämma bort de jag tycker om med den. När jag ler, sätter jag tungan mellan tänderna. Jag älskar dumma tecknade komediserier. Jag är fullkomligt livrädd för ormar.  Jag har inget sifferminne alls, men är en jävel på att komma ihåg födelsedagar. Jag har svårt att säga nej.  Min familj är mitt allt och jag slåss till sista blodsdroppen för dem. Jag har svårt att lita på andra människor. Jag tänker för mycket ibland. Jag längtar efter Paris trots att jag aldrig varit där. Jag är en obotlig romantiker som tror att livet ska vara som alla cheesy loveydovey filmer från hollywood. När jag var lite ville jag blir drottning när jag blev stor. Jag har urdålig humor. Tv-spel kan vara det bland det roligaste som finns. Jag tror att allting händer för en anledning.  Jag tror på mirakel och på människors goda sida.

Jag är en ganska märklig människa. Men jag skulle inte vilja vara på något annat vis.  



Jag vet att ni finns.

Funderar en del ikväll. Som alltid egentligen.
Jag borde egentligen vara den lyckligaste flickan i världen, och det är jag på sätt och vis. Har ju min fantastiska fina M. Som jag är livrädd att förlora på grund av mina paranoia.  Stå ut med mig, jag behöver dig älskling!
Men ändå känns livet ganska tomt. Kanske är det så att jag nojjar återigen för att jag är inte klar med skolan medan majoriteten av mina jämnåriga är det. Jag har inget körkort, så jag känner mig fortfarande som en barnunge.
Kanske är den här tomheten bara en ångest över att jag inte vuxit upp så mycket som jag hade hoppats att jag hade gjort vid det här laget. Jag virrar fortfarande omkring som en vilsen liten flicka. Vet knappt vart jag ska längre. Mina drömmar och mål svävar iväg och byts ut nu om vart annat. Vet inte vem jag ska tro på, eller vad jag vill göra.
Egentligen är nog allt det här vanliga ungdomsnojjor. Vem är jag, vart ska jag, vem vill vara med mig etc.
Konstigt nog så stör detta inte mig så fasligt mycket. Jag glider mest med i strömmen nu. Precis som en död fisk.
Ibland stannar jag upp som ikväll och tänker. Tänker och vrider och vänder. Analyserar saker som inte borde analyseras.  Som egentligen bara borde få vara. Få leva ifred.

Förmodligen är allting ovanför ganska oföreståeligt för er, men alldeles glasklart för mig. Det är skönt att få ur sig saker ibland. Att någon lyssnar på ens förvirrade, vilsna meningar. För jag vet att ni finns där ute. Jag vet att ni läser mina ord.  Och ni ger mig trygghet i det.



Du kommer klara dig.

Jag stirrade på min egen reflektion i fönstret. De gråblåa ögonen verkade inte lika uppgivna och ansiktet inte lika trött. Kanske hade jag funnit en mellanväg till att leva. Ett sätt att överleva utan allt det där jag länge drömt om.

För det är sant som hon sa min syster. Man har inte någon annan än sig själv i slutändan. Så jag släppte alla dåliga relationer som jag var tvungen att balansera upp tidigare. Jag släppte allt som tyngde ner mig och lät mig själv sväva fritt. Jag började helt enkelt leva för mig själv och ingen annan.

Och jag förstår allting så mycket bättre nu. Det här med att klara att vara ensam innan man klarar att vara två. Visst griper ensamheten tag i mig och torterar mig fortfarande ibland. Men jag klarar mig.

När jag tänker tillbaka önskade jag att jag kunde berätta det för den vilsna femtonårig jag var för fyra år sen. Jag önskar jag kunde säga "Kära femtonåriga jag, sluta vara alla andra till lags och lev åt dig själv. Människor kommer fortfarande tycka om dig. Du kommer klara dig igenom det här."

Slängde en blick igen på reflektionen i tågfönstret och kunde inte låta bli att le lite.

Ja du Antonia, du kommer att klara dig.




Jag tänker på dig ibland,

Han ringde mig sent den natten, och jag visste precis hur det skulle bli. Det skulle bara bli ett konstigt fyllesamtal där han somnar mitt i en mening efter att han sagt att jag inte borde vara arg. Tyst lyssnade jag på hans tunga andetag på andra sidan luren. Han älskade jävla andetag. Sen kom det. Det jag har väntat på i 3 år att höra. Saker han aldrig sagt men som jag hade drömt om att han skulle. En förlåtelse, en ursäkt och en... kärleksförklaring?
Jag visste inte vad jag skulle säga när han där sa att det var mig han saknade, att det var jag som värmde hans hjärta ibland. För allt det där var ju precis det jag kände. Allt jag önskat att jag vågat säga till honom.
Det var så konstigt att det var omställda roller nu, och att jag inte utan att tveka slängde mig in i leken igen. För jag vet vad som händer. Dagen efter har han inget minne av det han bedyrat mig. Inget minne av de tomma orden som tände något i mig. Vet inte vad jag mest är less på, hans tomma ord i natten eller jag som fortfarande svarar och tror på dem. Nu är det flera veckor sen den natten. Och han är lika tyst som han alltid varit. Inga ursäkter längre, inga ord om saknad.

Han ringde mig sent den natten, och jag visste precis hur det skulle bli.




Inte riktigt där än.

Lite deprimerad är jag när min facebook svämmar över med bilder på folk från deras studentbal, pubrunda osv. Det gör faktiskt lite ont i mig, för att jag kommer aldrig få det där. Tungt känns det också när folk kan räkna ner dagarna till deras student, medan jag fortfarande räknar månader.

På ett sätt hatar jag att jag hoppade av tvåan och tappade bort en termin. Jag tänker på allt jag missar.
Men på en annan nivå är jag stolt över mig själv att jag klarat göra klart gymnasiet på egen hand. För det mycket mer jobb än vad många tror att studera på distans. Det suger musten ur en totalt ibland.

Min pappa var så fin när jag för några månader satt och grät över att jag inte kommer hinna ta studenten nu när alla mina jämnåriga kamrater gör det. Han sa att vi aldrig varit som alla andra innan, så varför skulle vi vara det nu? Tröstade mig att det är okej att ta studenten på hösten. Och jag börjar väl smått acceptera att det är okej att göra det, för huvudsaken är att jag avslutar gymnasiet. Men just nu känns det tungt att veta att jag inte är riktigt där än.




Ett löfte.

Till alla er som lider och som bär ett krossat hjärta i era händer. Ni som blir uppätna innifrån utav smärta, saknad och ännu mera smärta. Ni som låter tårar tvätta era kinder oftare än vad de borde, och ni som låter mörkret vinna.

Till er gör jag ett löfte.

Ett löfte om att ni kommer att kunna tänka på allt som var utan att gå sönder. Ni kommer kunna springa barfota i gräset och känna att energin återvänder till er.  Ni kommer kunna känna det varma, mjuka ljuset omfamna er igen och Ni kommer kunna att läka alla era sår.

Och viktigast av allt..

Jag lovar att ni kommer kunna älska lika intensivt igen.



I wonder if she miss me, like I miss her.

Många människor passerar våra liv utan att vi egentligen lägger märke till dem. Det kan vara att vi har en kort konversation i affären eller på bussen, en klasskamrat för länge sedan eller den där personen vi träffade en gång på den där festen i våras. De människorna tänker vi inte så ofta på, inte heller saknar vi dem.

Det är värre när vänner kommer och går ur ens liv. Personer som man verkligen stod nära och delade alla sina tankar och känslor med. Drömde om saker att göra tillsammans och levde ut äventyr med varandra. Sådana som håller ens hjärta med värme och som man tror att man alltid kommer att ha brevid sig.

Jag tänker ofta på vänner som jag försakat eller som har försakat mig. Sådana som jag har älskat villkorslöst och gjort nästan allt för. Som nu är borta. Inte ens ett enstaka "Hej" på facebook eller sms. Bara tystnad. Och en stor enorm jäkla saknad. Jag tänker oftast på en speciell vän. Som jag drömde stort med och önskar egentligen att jag hade kvar. Men vi växte upp åt olika håll, blev olika personer med olika prioteringar i livet.

Det gör ont i mig för jag saknar henne så enormt mycket ibland. Och jag vet att hon inte saknar mig.




Hjältar.

Ibland skäms jag över den mänskliga rasen. Dels för de onda och kalla gärningar vi kan begå, men även dels för att vi tillåter dem att hända. De senaste veckorna har jag läst om heroiska personer som gått emellan knivslagsmål, räddat någon från att bli våldtagen och mycket mer. Det är de människorna som har blivit nominerade till Svenska hjältar. Och det med all rätt!

För tillskillnad till många andra så vågade dem att säga ifrån. De vågade stå upp för någon annan trots att det kunde innebära att de själva kunde råka illa ut. De människorna är mina hjältar.

Ärligt talat, hur många av er skulle gå emellan ifall ni såg någon bli misshandlad? våltagen? Jag kan ärligt säga att jag vet inte om jag skulle våga. Kanske gör det mig till en lite sämre människa, men jag försöker att ändra mitt tankesätt. Jag känner människor som skulle gå emellan utan att tveka, och de beundrar jag.
Jag, liksom troligtvis många andra, är för feg för att ta det första steget. Men jag skulle ingripa om någon annan gjorde det först. Sjukt, eller hur?

Därför ska de människor som utan att tänka räddar andra hedras. De ska hedras, och hyllas som de hjältar de är. För det är precis vad de är i mina ögon;

H j ä l t a r



It is all for Jonah.



Jag är säker på att många av er har redan sett Jonah's video. Men detta är ingenting som bara ska negligeras eller glömmas bort. Jonah är inte den enda som känner så här. Varje dag går tusentals barn och ungdomar till skolan med en klump i magen. För i skolan så väntar inget annat än glåpord, utfrysning och i värsta fall även slag. Man knycklas ihop som en pappersboll och slängs i papperskorgen. Åtminstone är det så det känns inombords. Drastiska åtgärder tas. Man börjar skada sig själv på olika sätt fysisk för att glömma den mentala smärtan som orsakas av mobbning. Man skär sig eller missbrukar tabletter och alkohol. Det finns så många sätt att göra sig illa på. Men för några få räcker det inte. De har tömts på all energi, glädje, självkänsla och livslust. De bestämmer sig för att avsluta sina liv.

Hur kan vi tillåta det här att hända? Varför stoppas inte mobbingen innan det går till den drastiska punkt då offret inte ser någon annan väg ut än att skada sig själv eller tillochmed avsluta sitt liv? Omplacera mobbarna till en annan skola, inte offret. Flytta på de som gör fel, inte den som blir utsatt för felaktiga handlingar.

Jag känner med Jonah, precis som de flesta andra. Men jag har varit där. Utsatt för glåpord. Skadat mig själv. Och övervägt att ta livet av mig.  Men jag gjorde det aldrig.  Jag är precis som Jonah starkare än så.

Vi måste hjälpa våra medmänniskor. Stoppa mobbning.
Stoppa handlingar som tömmer personer på deras livslust.

Jonah, du är inte ensam.
Vi finns här för dig.
All over the world.




Ty även jag har önskat att dö en gång.

Det är svårt det där med att erkänna att man är sårad. Hellre spelar man dramatisk med ett hett temprament och förbannar den som man egentligen bryr sig alldeles för mycket om. För ingen vill lyssna på tårdrypande historier om hur man brukade sitta i soffan ihopflätade och äta alldeles för mycket ostbågar.

Man biter sig istället i läppen och drar ner mössan långt ner, så ingen annan ska se ens tomma, ensamma ögon på bussen hem. Man går till Ica och köper det största glasspaketet de har och går hem och frossar. Man blir uppraggad på krogen och hånglar loss för att döva den där skrikande ensamheten som äter upp en inneifrån.

Detta är självklart ingenting som andra ska veta. För man ska bara vara sådär iskallt cool och förakta personen som missade dig. Som missade den jävla fucking underbar personen som du är. Skratta åt idiotiska kommentarer och peka fuck you åt hela världen.

Fast man egentligen bara ligger vaken om nätterna och väntar på ett samtal.
Ett samtal som säger att det är du, och att det alltid varit du.




En timme i taget.

För några månader sedan skrev jag om vad som var vuxet, eller iallafall vad många definerar som vuxensaker. Saker man får göra när man fyllt arton. Och det var ju runt min födelsedag jag började fundera lite lätt på det. Men ingenting som precis berörde mig. Det gör det nu. Den där funderingen har övergått i ångest och stress.
Att göra klart skolan med bra betyg. Att ta körkort. Att veta vad man ska bli. Att veta vem man ska bli.

Det är något som alla går igenom, jag är inte ensam om det. Men det är överväldigande och det finns i princip inget som hjälper. Jag fick ett råd av en god vän häromdagen att bara ta timme för timme. Inte ens planera dag för dag. Utan bara ta en timme i taget. Jag klarar inte det. Jag planerar veckor, månader och år i förväg. Har alltid varit sån. Kontrollfreak.

Men jag känner att jag är på gränsen att bryta ihop nu. Jag klarar inte denna stress jag lägger på mig själv.
Det kanske är dags att lära sig att leva. Timme för timme.




Är jag vuxen nu?

Efter min födelsedag för knappt två veckor sedan har människor frågat mig:
"Hur känns det nu att vara arton? Att vara vuxen? Är det annorlunda" 
Jag har känt efter i någon sekund för att helt enkelt sedan rycka på axlarna och svara:
"Det är ingen skillnad".

Men det har slagit mig det senaste dagarna att de kanske borde kännas skillnad. Jag kanske borde känna mig mer vuxen och ansvarstagande. Men det gör jag inte.  Det är samma gamla Antonia som nu sitter här och knappar på datorn. Samma tjej som det har varit tidigare. Bara ett år äldre. Förmodligen känner jag mig inte så mycket mer vuxen eftersom jag inte gör något som jag inte gjort innan. Jag har inget körkort, går inte på krogen och jag köper inte cigaretter eller snus. Men så slår det mig igen. Är det så vi definerar vuxna?
Bilkörande, alkoholdrickande och nikotonberoende personer.  I så fall vill jag inte bli vuxen.

Efter sommaren kanske det känns annorlunda. Då jag har jobbat i två månader på ett 8-17 jobb, kanske gått ut någon helg och börjat på körskola.

Men jag låter bli vuxensakerna i några veckor till.




Dream a little dream of me.

Jag drömmer inte om välbetalda jobb och berömmelse. Jag drömmer inte om bröllop, drömprinsen och äkta kärlek. Jag drömmer inte om någon annan än mig.

Jag drömmer om att sitta i Paris, i en egen lägenhet, och skriva poesi. Skriva poesi vid ett gammalt träskrivbord på en gammal skrivmaskin. En lägenhet målad i ljusa färger. En katt som sover och ligger och spinner i fotöljen i vardagsrummet. Vi lever på kärlek och poesi om livet. Livet som ensam människa i Paris. För jag drömmer om att leva ensam. Ensam med min katt.

Det är hit jag brukar fly när min vardag kväver mig.

Men det är väl därför vi har drömmar. För att kunna fly vardagen. Antar att det är därför vi är så barnsligt förtjusta i såpor och filmer. För det är de liven de skildrar som vi vill ha. För våra egna saknar alltid något. Något som skulle förbättra våra liv. Iallafall enligt oss själva. Människan blir nog aldrig nöjd. Vi blir aldrig tillräckligt snygga, tillräckligt framgångsrika eller tillräckligt lyckliga. Men människan är också väldigt lat. Det kanske är värre med latheten i Sverige än någon annanstans. Det kanske är därför vi har kommit på det där lilla ordet lagom.
Ett ord som enbart vi svenskar har. Vad definerar vi som lagom då? Det kanske därför ordet är så bra. För det går inte definera. Alla har sin egen syn på vad som är lagom. Därmed behöver man inte kämpa för att vara tillräckliga. För så länge man är lagom, så är det flesta nöjda.

Personligen hatar jag ordet lagom. Just för att det inte går att definera. Som poet gillar jag att veta vad ord betyder. Veta vad de har för mening. Ord som lagom, som inte går att definera, de skrämmer mig. Ska inte skylla på att jag gillar att veta vad ord betyder. För det är inte hela sanningen. Jag är ett planeringsfreak. Jag måste veta när, var, varför, hur och vad jag ska göra saker för att vara nöjd. Kanske därför jag alltid varit 'mamman' i mitt kompisgäng. Jag som alltid håller reda på när vi ska vart och så vidare. För jag är inte bara ett planeringsfreak. Jag är ett kontrollfreak också. Att sammarbeta är nästintill omöjligt för mig. För allting måste göras på mitt sätt och vara perfekt. Kanske därför jag har så svårt för människor. För att jag vill ha allting korrekt och måste veta allting i förväg. Eller det kanske är tvärtom. Att det är inte jag som har svårt för människor, utan det är människor som har svårt för mig.

Kanske också därför jag tycker om mina drömmar. För där kan jag kontrollera allting och ingenting går fel. För när jag är där i Paris med min katt, så kan jag för ett ögonblick känna lite lugn. Lite harmoni. Lite lycka.



(Denna text är från början publicerad på min förra blogg. Men när jag satt här nu med katten i knät spinnandes och lyssnades på Edith Piafs ljuva stämma kom jag och tänka på den igen)



Maybe this time we´ll get it right.




Famlar och faller.

Jag famlar i ett mörker. Försöker hitta något att hålla fast vid som känns tryggt. Försöker egentligen greppa något som egentligen aldrig varit inom räckhåll. Alltid inom synhåll men aldrig så nära så jag kan ta på det. Famlar, faller och ligger hjälplöst kvar. Eller inte hjälplöst. Kanske mer orklöst. För ingen ork finns kvar att famla efter något i mörkret. Jaga efter något som aldrig varit mitt. Det är säkert här nere. Kan inte falla lägre. Så jag ligger på paus ett tag. Iallfall tills någon får mitt hjärta att slå i ultrarapid igen.




Allt vi vet är att vi ska dö.

Ibland går livet så fort att jag inte hänger med. Som om någon står på gaspedalen lite för hårt och missar stopp-skyltarna. För helt plötsligt så är allting annorlunda. Man växer upp, börjar inse vem man är och lever där efter.

Om två veckor lite drygt har det gått fyra månader sen min morfar gick bort och jag har fortfarande inte accepterat det. När jag var i deras lägenhet för några veckor sedan så var det som om han aldrig hade funnits där. Allting hade ändrats och värmen som alltid fanns där var borta. Det högg i mig då jag insåg att jag fortfarande inte har accepterat döden och att han är borta. Att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Och det gör ont.

Samma helg jag insåg att jag aldrig kommer få tillbaka min morfar igen så flyttar min älskade storasyster. För hon har blivit sådär läskigt vuxen nu. En sån där som vet hur man betalar räkningar och som har kundkort i den lokala matbutiken. Visst har hon bott hemifrån sen tre och ett halvt år tillbaka. Men nu är det inte samma sak. Nu är hon längre bort än vad hon någonsin varit. För mig känns det som andra sidan jordklotet men det är ju egentligen bara en annan del av samma land. Bara 70 mil iväg. Men det är en lång väg och jag saknar henne redan.

Så ja, allting ändrar sig och blir annorlunda föralltid. Och jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt själv förändras. Till det bättre eller till det sämre får man nog tolka själv. Jag ser det som att växa upp. Men som det står överallt och alltid sägs så är det förvirrande och skrämmande att växa upp. För då måste man bli den där läskiga vuxna människan. Som vet hur man betalar räkningar och som har kundkort i den lokala matbutiken.

Tillslut kommer man till slutet av livet. Kanske är det om 60 år. Kanske är det om 6 år. Eller så är det kanske redan om 6 månader. Allt vi vet är att vi ska dö.




Tidigare inlägg