Ibland skäms jag över den mänskliga rasen. Dels för de onda och kalla gärningar vi kan begå, men även dels för att vi tillåter dem att hända. De senaste veckorna har jag läst om heroiska personer som gått emellan knivslagsmål, räddat någon från att bli våldtagen och mycket mer. Det är de människorna som har blivit nominerade till Svenska hjältar. Och det med all rätt!

För tillskillnad till många andra så vågade dem att säga ifrån. De vågade stå upp för någon annan trots att det kunde innebära att de själva kunde råka illa ut. De människorna är mina hjältar.

Ärligt talat, hur många av er skulle gå emellan ifall ni såg någon bli misshandlad? våltagen? Jag kan ärligt säga att jag vet inte om jag skulle våga. Kanske gör det mig till en lite sämre människa, men jag försöker att ändra mitt tankesätt. Jag känner människor som skulle gå emellan utan att tveka, och de beundrar jag.
Jag, liksom troligtvis många andra, är för feg för att ta det första steget. Men jag skulle ingripa om någon annan gjorde det först. Sjukt, eller hur?

Därför ska de människor som utan att tänka räddar andra hedras. De ska hedras, och hyllas som de hjältar de är. För det är precis vad de är i mina ögon;

H j ä l t a r