Min familj är mitt allt. Jag har aldrig kunnat lita på att jag har vänner. Men min familj och släkt har alltid funnits där. Och inatt förlorade jag en av dem som jag har sett upp till mest.

Inatt så dog han. De sa att det hade gått lugnt till och han hade fått somna in. Det är väl så man ska dö. Utan plågor eller smärtor. Bara få somna och aldrig mer vakna sen. Det gör ont att veta att jag aldrig kommer träffa honom igen. För jag och min syster gjorde honom alltid så glad. Varje gång vi kom så var han alltid så lycklig. Trots att han inte såg oss så bra och inte hörde så bra, så var han glad att vi var där. Vi hade inte glömt bort honom. Jag hoppas att han visste det när han somnade att vi aldrig kommer att glömma honom.

För mig har han alltid varit gammal så länge jag kan minnas. Och jag vet att gamla dör. Det är en del av livet. Att dö. Men jag har inte tidigare varit med om ett dödsfall bland de nära. Så jag har väl på något sätt levt i tron att de kommer alltid att finnas där och att jag kommer dö före dem. Men så är det inte. Nu när mitt första dödsfall har inträffat vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det.

För hur hanterar man faktumet att morfar är borta?

Jag är glad över sista mötet jag hade med honom. Mamma och jag var och fikade där. Han var ovanligt pigg och glad. För första gången på länge kändes det som om han var på väg och bli frisk. Att han skulle leva några år till.
Sen så skulle vi åka vidare. Som vanligt kramar jag honom och jag kramar honom länge på grund av att jag inte träffar honom så ofta. Denna kramen blir oerhört speciell för han säger till mig:
"Oroa dig inte Antonia. Det kommer att ordna sig. Var inte ledsen. Du kommer klara det här fint. Jag älskar dig"
Vad han syftade på med det där var allting. Jag hade precis då hoppat av skolan och så vidare. Och han visste att allt skulle bli bra och det var precis som om att han visste att han inte hade långt kvar.
 Jag är så glad över det här. För det sista jag säger till honom är.

"J a g  ä l s k a r  d i g."


Och det gör jag.
Då, nu och föralltid.