"Förgäves stäcker jag på morgonen ur armarna efter henne, när jag vaknar upp ur tunga drömmar; förgäves söker jag henne om natten i min bädd, när en lycklig, oskyldig dröm gäckat mig: jag satt bredvid henne på ängen, höll hennes hand i min och betäckte den med tusen kyssar. Ack, när jag ännu halvsovande famlar efter henne och därvid vaknar - en ström av tårar bryter fram ur mitt beklämda hjärta, och jag gråter mig tröstlös in i en dunkel framtid"


Kan man något annat än älska Den unge Werthers lidanden?