Ibland går livet så fort att jag inte hänger med. Som om någon står på gaspedalen lite för hårt och missar stopp-skyltarna. För helt plötsligt så är allting annorlunda. Man växer upp, börjar inse vem man är och lever där efter.

Om två veckor lite drygt har det gått fyra månader sen min morfar gick bort och jag har fortfarande inte accepterat det. När jag var i deras lägenhet för några veckor sedan så var det som om han aldrig hade funnits där. Allting hade ändrats och värmen som alltid fanns där var borta. Det högg i mig då jag insåg att jag fortfarande inte har accepterat döden och att han är borta. Att jag aldrig kommer få träffa honom igen. Och det gör ont.

Samma helg jag insåg att jag aldrig kommer få tillbaka min morfar igen så flyttar min älskade storasyster. För hon har blivit sådär läskigt vuxen nu. En sån där som vet hur man betalar räkningar och som har kundkort i den lokala matbutiken. Visst har hon bott hemifrån sen tre och ett halvt år tillbaka. Men nu är det inte samma sak. Nu är hon längre bort än vad hon någonsin varit. För mig känns det som andra sidan jordklotet men det är ju egentligen bara en annan del av samma land. Bara 70 mil iväg. Men det är en lång väg och jag saknar henne redan.

Så ja, allting ändrar sig och blir annorlunda föralltid. Och jag ska inte sticka under stol med att jag faktiskt själv förändras. Till det bättre eller till det sämre får man nog tolka själv. Jag ser det som att växa upp. Men som det står överallt och alltid sägs så är det förvirrande och skrämmande att växa upp. För då måste man bli den där läskiga vuxna människan. Som vet hur man betalar räkningar och som har kundkort i den lokala matbutiken.

Tillslut kommer man till slutet av livet. Kanske är det om 60 år. Kanske är det om 6 år. Eller så är det kanske redan om 6 månader. Allt vi vet är att vi ska dö.