Jag kommer ihåg första gången jag träffade honom. Det var en sommarkväll och jag hade bara några timmar tidigare anlänt med tåget till stan. Jag var nervös när jag satt på trappan och väntade. Väntade på någon jag egentligen inte hade någon aning om vem det var. Visste att han kunde fläta ihop vackra meningar och beröra mitt hjärta ganska lätt. Vi skulle bara ses en kväll. Träffas och se hur den andra var. Hitta på något kul.

Egentligen var han nog lika ensam som jag. Han ville bara inte erkänna det. Vi spenderade den där kvällen ihop. Kvällen övergick till natt och vi satt vid vattnet söder som stan. Han talade om vad änderna hette på latin och jag skrattade hjärtligt. Allting verkade vara så enkelt. Allting verkade vara så bra. Timmarna gick och tillslut tog jag taxin hem. Även om jag skulle kunna ligga kvar i hans knä där på bänken och lyssna på helt onödig fakta.
Jag ler bara jag tänker på det.

 Jag kommer ihåg den gången jag för första gången träffade min första kärlek.