Famlar och faller.

Jag famlar i ett mörker. Försöker hitta något att hålla fast vid som känns tryggt. Försöker egentligen greppa något som egentligen aldrig varit inom räckhåll. Alltid inom synhåll men aldrig så nära så jag kan ta på det. Famlar, faller och ligger hjälplöst kvar. Eller inte hjälplöst. Kanske mer orklöst. För ingen ork finns kvar att famla efter något i mörkret. Jaga efter något som aldrig varit mitt. Det är säkert här nere. Kan inte falla lägre. Så jag ligger på paus ett tag. Iallfall tills någon får mitt hjärta att slå i ultrarapid igen.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback