Du kommer klara dig.

Jag stirrade på min egen reflektion i fönstret. De gråblåa ögonen verkade inte lika uppgivna och ansiktet inte lika trött. Kanske hade jag funnit en mellanväg till att leva. Ett sätt att överleva utan allt det där jag länge drömt om.

För det är sant som hon sa min syster. Man har inte någon annan än sig själv i slutändan. Så jag släppte alla dåliga relationer som jag var tvungen att balansera upp tidigare. Jag släppte allt som tyngde ner mig och lät mig själv sväva fritt. Jag började helt enkelt leva för mig själv och ingen annan.

Och jag förstår allting så mycket bättre nu. Det här med att klara att vara ensam innan man klarar att vara två. Visst griper ensamheten tag i mig och torterar mig fortfarande ibland. Men jag klarar mig.

När jag tänker tillbaka önskade jag att jag kunde berätta det för den vilsna femtonårig jag var för fyra år sen. Jag önskar jag kunde säga "Kära femtonåriga jag, sluta vara alla andra till lags och lev åt dig själv. Människor kommer fortfarande tycka om dig. Du kommer klara dig igenom det här."

Slängde en blick igen på reflektionen i tågfönstret och kunde inte låta bli att le lite.

Ja du Antonia, du kommer att klara dig.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback