Ibland så händer saker i livet som man inte kan styra över. Saker som verkligen äter upp en levande och lämnar kvar ett tomt, likgiltigt skal av den person man brukade vara.  Man gråter, skriker, är arg, är tyst. Man stirrar in i väggen, man springer flera mil eller ligger i sängen och önskar att man bara kunde försvinna. Försvinna in i de vita lakanen i en sorts vit bomullshimmel där ingenting kan röra en. En plats där det inte existerar någon gråt eller sorg.  Men man inser att den platsen inte finns när man ligger kvar i sängen och bara stirrar ut i luften. Kanske på några förbivirvlande dammkorn i solljuset. Kanske på ingenting alls.

Men när man befinner sig i detta paralyserade tillstånd så finns det inget som kan rädda en förutom en enda sak. Det finns en enda person som kan göra att skalet mals ner och den levande personen lever upp igen. Den personen är en själv. Ingen annan än du kan ta dig ur ditt mörker. Oavsett hur mycket stöd, hjälp och stöttande du får så är det i slutändan du som måste ta det viktiga steget. Det är du som måste bestämma dig för att lämna det svåra bakom dig och se framåt mot en ljusare morgondag.

När du ligger där i din säng och stirrar rätt ut; Var stark.
Tänk på att det kommer komma en ny dag imorgon. Kanske är inte den bättre än idag, men en dag så kommer det komma en morgondag som är bättre. En dag då du kan andas igen och allting känns inte lika svårt.