På något konstigt sätt så har det ljusnat lite i mitt vakum. Jag har tillochmed fått lite ordning på ett arbete som jag skulle skrivit klart för länge sedan och morgonarna känns inte lika kvävande längre. Kanske så har jag äntligen lyckats. Lyckats med att släppa allting som drar ner mig så djup så det känns som om jag drunknar. Min syster har försökt att intala mig att jag måste börja tänka på mig själv, för det är bara mig själv som jag har kvar när allting annat försvinner. Det kanske låter dramatiskt, men det är sant. Tänk efter så kommer ni också förstå vad jag menar. Kanske är det också lite ljusare här i tomrummet för att jag vet imorgon när jag kommer hem från jobbet så kommer min allra käraste syster och min älskade mamma finnas där i lägenheten. Åh vad jag ska krama dem.
Jag vet inte riktigt vad allting beror på. Varför jag hamnar nere i mörkret ganska ofta och varför jag får lite ljus ibland. Antar att jag bara får lära mig att leva med ett stoboskop till liv, och bara vrida upp musiken och dansa vidare.