Jag tror jag går sönder lite mer varje sekund som går. Visst har jag blivit sårad innan, men det kan inte mäta sig alls med hur det känns nu.  Jag har svårt för att andas och gråter okontrollerat då och då. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt allt det här med kärlek.  Finns ingen i hela världen jag hellre skulle vilja vara med än med M.
Han kom så nära man bara kan komma. Och jag vill inte att han försvinner därifrån.  Just nu känns det som om jag har förlorat honom för alltid, och med den tanken så faller hela min värld ihop.

Men för honom skulle jag kämpa igenom helvetes eldar för, och det hoppas jag att han vet.