Andas

Det är intressant att jag inte märker att jag pressar mig själv för hårt förrän jag krachar.Så här sitter jag, innan ens jag haft den första tentan, och gråter av trötthet. Mentalt är jag helt mosad. Det är så mycket på en gång. Jag känner för att bara lägga mig på golvet och stirra upp i taket. Sådär som jag gör när jag inte vet vad jag ska ta mig till. Men nej. Nu ska jag ta ett djupt andetag, släppa på alla presstyglar och bara flyta med lite.  Jag måste förstå att jag inte behöver vara bäst jämt.  
 
 
Jag är faktiskt rätt bra ändå.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback