En älskare utan namn
Jag lärde mig aldrig
hans namn. Det var
bara någon som botade
min ensamhet för
en stund.
Vi älskade hela natten
på skrynkliga lakan.
Hud mot hud.
När han gick
gav han mig en papperslapp
med hans nummer
och jag lovade att ringa.
Jag satte lappen på kylskåpet
bland de andra jag fått
från hjärtan jag krossat
Kalla det poesi om du vill.
att jag såg dig gråta
när du tog taxin hem.
Som tysta regndroppar
på din kind
en ljummen vårnatt.
Du måste förstå att detta
inte är något farväl.
Detta är ett sorts
"Vi ses snart"
Jag vill vara din när lamporna släcks.
och du låter mig fortsätta tills jag tröttnar.
För vi har inte bråttom någonstans.
Här kretsar allting om dig, och mig.
Om oss.
För i ett mörkt rum syns inte krossade drömmar.
Det existerar inga måsten eller tvång.
I ett mörkt rum omfamnas man och göms så länge man vill.
Man göms tills någon tänder lampan.
Men i ett strömavbrott finns bara du och jag.
Och mina hjärtan på din hud.
Theese boots are made for walking
Lust.
Hennes bleka hy smälter ihop med lakanen
och hennes späda kropp göms lätt bakom ett duntäcke.
Lakanen doftar parfym, lust och billig fylla.
Som den där baren som de hade träffats i.
Hon var väl egentligen som alla andra flickor
med höga klackar och låga krav.
Någon som lätt faller för rosenröda viskningar
en rökig lördagsnatt.
Han var här på riktigt i natt
och hon kunde höra hans puls.
Inget konstgjort.
Bara ren och skär lust.
Men det är borta nu.
Och kvar ligger en glömd flicka i en främmande säng.
Två av samma sort.
En trasig alldeles för djup tänkare för ditt eget bästa.
Som ligger vaken på nätterna för att räkna stjärnor
och drömmer om att trassla in dig i samma lakan som någon annan.
Du är rädd.
Det är ingenting du säger, men jag ser det i dina ögon
och hör det i din röst när du talar.
Jag ser bakom din fasad av ord och ditt fejkade högmod.
Jag ser din rädsla bakom det du ställer framför.
Och det är okej.
Det är inget du behöver gömma för mig.
Jag är trots allt egentligen som dig.
Du har ingen aning.
Du finns ständigt i mitt rum, jag talar med dig, skrattar med dig, gråter tillsammans med dig, smeker dig, älskar dig. Ibland är rummet så uppfyllt av dig att jag har svårt för att andas, men när jag öppnar fönstret känner jag att en del av dig seglar bort, och jag blir rädd och stänger det åter.
Nej, du har ingen aning om hur jag älskar dig, hur jag misstror dig, hur jag upphöjer dig, hur jag genomskådar dig, hur likgiltig du är mig, hur fri jag känner mig, hur bunden jag är.
Jag kryper in i dig, jag smeker dig, jag erövrar dig och du lyfter mig, kastar mig och jag faller mjukt som en snöflinga och smälter bort.
Men du har heller ingen aning om hur olika allt är när vi verkligen träffas.
- Maria Wine.
När vodkan gjorde oss vackra.
Jag älskade ditt sätt att kunna balansera på skyhöga klackar
samtidigt som du slängde slängkyssar till de som trånade efter dig.
Alla ville ha oss men vi ville inte ha någon.
Vi hade allt vi behövde samtidigt som vi inte hade någonting alls.
Men vi tappade väl bort oss någonstans där bland alla människor.
Eller så blev vi bara de personerna vi var rädda för att vara.
För du lever ditt liv klätt i pärlor och päls
när jag lever bland färg och poesi.
Jag lyssnar efter att dina klackar ska gå utanför min dörr igen.
Att leva och dö som Joe Strummer
Jag är så jäääävla glad. Ikväll så kommer det bli så bra.
Jag ska se en av mina största förebilder live! Jag ska se Marcus Birro.
Förväntan ligger på topp, och den blev ju inte mindre efter detta klipp.
Och jag lider av det klassiska dilemmat att inte veta vad man ska ha på sig.
Hjälp!?
Vet du vem jag är nu, om du inte visste vem jag var då.
Jag gick med på att vi skulle träffas
på vårt café inne i stan.
Det var ju faktiskt några månader sen nu.
En kall november eftermiddag satt vi där.
Vårt småprat var lika avståndstagande och kyligt som vinden utanför
- Jaha, du har flyttat säger du.
- Nämen va trevligt, har du äntligen skaffat katt nu.
Mekaniska rörelser och automatiska svar
var allt du fick från mig.
Försöker få dig att förstå att jag är inte lika
vilsen som då.
Några koppar te och en och annan tår senare
tror jag att du förstod.
Jag är inte samma flicka som du en gång förälskade dig i.
Jag drömmer i svartvitt.
Det var alltid svart eller vitt.
En katt och råtta lek.
Ingen var kär, men alla älskade vi.
Du levde för din musik och
jag levde för mitt skrivande.
Så vårt hem var alltid fyllt
av mina vackra ord ackompanjerat
av dina toner.
Inte konstigt egentligen att vi dog ut.
Ingen levde ju för oss.
Jag borde gråta för jag lärde mig aldrig att le
Jag borde bryta mer regler. Vara mer högljudd och ta mer plats. Leva livet på gränsen och se vad som händer. Göra saker som man inte borde för att ta del av konsekvenserna av dem
Jag borde vara lite snyggare och le mer.Måla naglarna och bära ringar. Gå i höga klackar trots att jag blir för lång. Måla läpparna röda och känna mig som en filmstjärne-vamp.
Jag borde ta sista tåget hem. Titta på stjärnor om natten. Se stjärnfall och önska mig saker. Lyssna på stadsljud och känna mig hemma.
Jag borde kyssas mer. Hata mindre och älska som det inte fanns någon morgondag.
Jag borde ljuga mindre. Försöka vara mer som mig och mindre som någon annan. Njuta av stunderna som jag spenderar med någon som jag bryr mig om alldeles för mycket.
(Jag borde säga jag är rädd för att inte räcka till)
Prinsessan.
Tänk dig en flicka av en ömtålig sort
som roas av regndroppars färd nerför
fönsterrutans glas.
En sorts flicka som skulle kunna
klättra högst upp i trädet för att känna
vinden i håret,
trots hennes rädsla för höjder.
Tänk dig en flicka som likt de i sagorna
skulle kunna vänta en evighet på sin prins.
En flicka som skulle vänta
trots att hon vet att han kanske
aldrig kommer.
Tänk dig mig i krona
och låt mig vara din prinsessa.
