Klockan är över midnatt. Min klocka ringer om sex timmar. Jag kan inte sova. Ångest. Försöker att tvinga mig. Men min kropp och mitt sinne vägrar. De är som små barn som gnäller för att få stanna uppe liiiiiite längre för att få se det där programmet som stora människor tittar på. Men det är inget program som de väntar på. Snarare något lugnande. En lugnande röst kanske i en telefonlur alldeles för långt bort. Eller så kanske det skulle hjälpa om bara huvudvärken släppte. Stressad? Mja, nu är det bara fem och en halv timme kvar till alarmet går igång. Och jag har inte sovit någonting.

Jag har spenderat timmar på tåg, bussar och tunnelbana. Genom fönstren har jag sett landskap övergå från stad till landet med gröna hagar och betande kor för att sedan återigen återgå till stadens morlande brus.

Jag har sett många farväl men om ännu fler välkomnanden. Gråtanden, kramar, kyssar och allt som hör där till. Men jag åker ensam. Utan något särskilt farväl och alltid utan välkomnande. Men det är väl okey. Ibland tänker jag på det, men oftast inte alls.

När jag färdas med mitt tåg har mitt hjärtas slag förändrats till det dova du-dunket från tågens räls.  Som om allting bara försvann för några timmar. Tiden existerade inte. Inte heller problemen man lämnade bakom sig eller de man var på väg för att möta. Ingenting sådant fanns. Det var bara jag, tåget och en massa främlingar med okända mål.

Ett mål som kanske hem till en familj eller till sin älskade som står och väntar på perrongen när de kommer fram. Eller kanske är det enda som väntar dem en tom lägenhet med blommor som har vissnat för att ingen har kommit ihåg att vattna dem. 

Vi packar våra väskor, köper våra biljetter och reser långa vägar då och då.
Inte bara för att ta oss från punkt A till punkt B.

Min familj är mitt allt. Jag har aldrig kunnat lita på att jag har vänner. Men min familj och släkt har alltid funnits där. Och inatt förlorade jag en av dem som jag har sett upp till mest.

Inatt så dog han. De sa att det hade gått lugnt till och han hade fått somna in. Det är väl så man ska dö. Utan plågor eller smärtor. Bara få somna och aldrig mer vakna sen. Det gör ont att veta att jag aldrig kommer träffa honom igen. För jag och min syster gjorde honom alltid så glad. Varje gång vi kom så var han alltid så lycklig. Trots att han inte såg oss så bra och inte hörde så bra, så var han glad att vi var där. Vi hade inte glömt bort honom. Jag hoppas att han visste det när han somnade att vi aldrig kommer att glömma honom.

För mig har han alltid varit gammal så länge jag kan minnas. Och jag vet att gamla dör. Det är en del av livet. Att dö. Men jag har inte tidigare varit med om ett dödsfall bland de nära. Så jag har väl på något sätt levt i tron att de kommer alltid att finnas där och att jag kommer dö före dem. Men så är det inte. Nu när mitt första dödsfall har inträffat vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det.

För hur hanterar man faktumet att morfar är borta?

Jag är glad över sista mötet jag hade med honom. Mamma och jag var och fikade där. Han var ovanligt pigg och glad. För första gången på länge kändes det som om han var på väg och bli frisk. Att han skulle leva några år till.
Sen så skulle vi åka vidare. Som vanligt kramar jag honom och jag kramar honom länge på grund av att jag inte träffar honom så ofta. Denna kramen blir oerhört speciell för han säger till mig:
"Oroa dig inte Antonia. Det kommer att ordna sig. Var inte ledsen. Du kommer klara det här fint. Jag älskar dig"
Vad han syftade på med det där var allting. Jag hade precis då hoppat av skolan och så vidare. Och han visste att allt skulle bli bra och det var precis som om att han visste att han inte hade långt kvar.
 Jag är så glad över det här. För det sista jag säger till honom är.

"J a g  ä l s k a r  d i g."


Och det gör jag.
Då, nu och föralltid.

Jag hade ett telefonsamtal igår kväll med en gammal vän. Han säger att jag är en annorlunda person nu än vad jag var när han lärde känna mig. Med en smått rädd röst frågade jag honom på vilket sätt. Jag var livrädd att jag skulle ha förändrats till något dåligt. Kanske att jag hade blivit dryg. Men nej. Han svarade att jag verkade vara tryggare med mig själv. På sättet jag pratade och tonfallet jag använde. Smått chockerad över svaret så började jag fundera på vad han sa.

För jag vet inte om jag själv skulle påstå att jag är tryggare med mig själv. Eller ja, sånt där går väl i vågor. Men i allmänhet är jag nog fortfarande den osäkra men charmerande flicka jag alltid varit. En annan möjlighet är att jag tycker det är enklare att vara den flickan istället för att vara en tjej som är trygg i sig själv. För en tjej som är trygg i sig själv klarar av saker. Hon kan ta nederlag med en klackspark. För att hon VET att det kommer bli bra iallafall. Kanske tycker jag att det är enklare att gömma mig bakom fasaden av en tystlåten, osäker flicka.

Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram med detta inlägg. Mest ville jag bara skriva ner det, berätta det för någon. Man förstår saker så mycket mer när man ser dem i ord på skärmen och inte bara massa meningar och stavelser som flyger runt innuti sin hjärna.

Förmodligen har min vän rätt. Jag är ännu inte riktigt beredd på att hålla med än.
Men jag blev glad över att inte låta trasig längre.